marschera med militärisk pli och att stå skildtvakt vid hans dörr. Sårad i sitt innersta och trött vid de eviga nålstygn med hvilka Elisabeth plågade henne, drog sig Catharina tillbaka i sina inre rum, för att tänka på sin skymfliga storhet och längtansfullt drömma om en lysande framtid. Ty framtiden,, sade hon med strålande ögon till sin förtrogna, furstinnan Daschkow, framtiden är min, den kunna de icke taga ifrån mig. För den arbetar jag, för den lider jag, för den tänker och studerar jag. Och då denna framtid kommer, då, då blir det min tur att herrskal Men du förgäter din gemål, sade furstinnan Dasckow leende. Han skall vilja dela makten något lite; med dig. Han blir den allsm ktige kejs-rn, och du, fastän kejsarinna, blir dock alltid hans slafvinna. Catharina kastade sitt hufvud stolt tillbaka och hennes ögon flammade. Jag skall en dag påminna mig all den skymf, han tillfogat mig, sade hon, och den stund skall komma, då jag skall bålla räkenskap med honom och öfva vedergällningens rätt. Tala icke nu med mig om min gemål; nog af, de ryska kejsarne ha aldrig varit odödliga. Hvarför skulle väl han då vara det? OCatharina I utropade furstinnan Daschkow bleknande, du tänker väl icke — Jag tänker, afbröt Catharina med ett hemskt leende, jag tänker att de ryska kejgarne icke äro odödliga och att den goda czarinnan Elisabeth är ganska lycklig som icke har någon kejsare vid sin sida, som förmenar sig stå öfver henne och hafva en vilja, mäktigare än hennes egen. Ack, Elisabeth har ingen vilja alls, sade furstinnan skrattande. Men jag, jag skall hafva en viljan, sade Catharina stolt.