TJUGONDRE KAPITLET. . SCENER OCH BILDER. År förgingo, för Ryssland stolta och ärorika år. Fred herrskade inom riket, och utom riket vunno ryssarne lysande segrar öfver sina fiender, isynnerhet öfver Preussen. Ryssarne välsignade och prisade i höga jubelhymner sin czarinna, hvars vishet ledt allt till ett så ärorikt slut, och som gjort sitt land så lyckligt, stort och segerrikt. Hvad hade väl hon, den goda Elisabeth, att skaffa med sina soldaters segrar, med sitt rikes lycka. Hon visste ingenting derom, och om öfverallt i ryska riket var fred, i kejsarpalatset visste man ingenting derom, ty der gafs ett evigt krig, en aldrig slutande fejd. Der stred den unga Catharina med sin gemål, den hon hatade och: afskydde, och med Elisabeth, hvilken i henne såg en farlig medtäflarinna. Men det var en olika strid som dessa båda furstinnor förde, ty Elisabeth hade på sin sida makten och väldet, Catharina blott sin ungdom, sin skönhet och sina tårar. Elisabeth hatade Catbarina emedan hon vågade att förblitva ung och skön, medan hon, czarinnan, likväl blef gammal och såg sina behag förvissna; och Catharina hatade Elisabeth, emedan denna förvägrade henne samma rättighet som kejsarinnan sjelf förbebållit sig, den att välja sig en ölskare. Hon hatade äfven Elisabeth derför, att hon omgaf henne med spioner och lyssnare och fordrade af henne en sträng dygd, en aldrig bruten äktenskapstrohet. Trohet för denne gemål, som till den grad förhånade henne, att han tvingade henne att i hennes egen cirkel motlaga haus mätress, grefvinnan Woronzow, och att med vänlighet bemöta henne. Trohet emot denne gemål, som ständigt blott visade henne missaktning, och som ic.e fann något annat nöje i hennes sällskap än att lära henne at