Aftonbladet – 17 januari 1855, sida 1

serligen icke besvära sig med omtanka för land och folk, den goda Elisabeth, men hon ville likväl vara kejsarinna för att kunna njuta af lifvet, och på det intet molnskulle kunna förmörka hennes jordiska lycka. För några korta stunder slet hon sig ur sin älskares armar och från nöjet som ständigt brusade kring henne, ty det gälde hennes egen säkerhet, hennes eget lugn. Och denna säkerhet, detta lugn förtjenade väl den ansträngning, att ännu en gång tagä pennan I handen för att sätta det långa besvärliga nåmnet Elisabeth under någta ukäser. -Hön. undertecknade alltså en befallning att man skulle återföra Anna Leopoldowna med hennes gemål från Rigas citadell till det inre af Ryssland: och i Raninburg hålla dem under sträng bevakning: Hon undertecknade äfven en befallning derom att man borde tycka den unge Ivan ur modrens armär och under stark bevakning föra honom till fästet Schlässelburg, för att der låta honöm isträng fångenskap uppväxa, utan lärare eller undervisning liksom utan all slags förströelse.! Jag vet väl, sade hon suckande i det hon skref sitt namn, jag Vet väl, att det skulle vara bättre att låta afrätta denne Ivan såsom högförrädare, hvilket han är, met det fattas mig mod dertill. Det är så grymtöatt döda ett stackars barn.. : 4 )VI ernå dock på detta sätt lika säkert vårt mål, såde Lestocq leende. -Ers majestät har atlagt en ed att aldrig låta döda nåon. Nå väl, ni håller ord, vi taga iöke vari lif, men vi förgöra hals själ. Vi uppföda honom till idiot, det är det säkraste medlet att göra honom oskadlig Så snart Elisabeth skrifvit under; blefvo hennes befallningar verkställda. Man ryckte ifrån. Anna Leopoldownä hennes son, hennes sista tröst Och glädje, hennes son; hvars leende kastat några strålar af ljus äfven i fängelsets natt. Man släpade det arma barnet till Schliässel! burg, Dess arma föräldrar fördes först till! Raninburg och slutligen derifrån vidare in i