Aftonbladet – 16 januari 1855, sida 2

j mina fångar! Jag har order att föra er ti!l Rigas citadell ! Anna sjönk med ett högt jemmerrop i sin gemåls armar. Han sökte trösta henne med kärleksfulla ord; han hade känsla blott för bennes smärta: han tänkte ej på sitt eget lidande. Men blott en kort stund kände sig Anna sålunda öfverväldigad af denna oväntade förskräckelse; snart reste hon sig åter lugn, i det hon tryckte sin son närmare intill sitt hjerta. ,Vi äro alla förlorade, hviskade hon, fångar för liftiden! Arma barn, arme olycklige gemål I Misströsta ej, sade prins Ulrich, ännu kan allt blifva bra. Hvem vet, huru nära h elpen kan vara.n Anna skakade sakta sitt hufvud, och ihågkommande sin vwväninnas sista ord, sade hon med låg röst: straffet förgår, men kärleken ar evIg. SJUTTONDE KAPITLET. CZARINNANS HOF. Hon hade belönat, hon hade straffat, den nya czarinnan, och dermed trodde Hon sig för alltid befriad från kejsarekallets mödor. Nu har jaz lagt ifrån mig regeringsbördan,, sade hon till sina vänner, soch nu skall jag börja med den kejserliga glädjen. Åh, det skall blifva ett herrligt lif i detta ståtliga kejsarpa!ats, Min första lag blir den: Ingen får tala med mig om statsgöromål eller regeringsärender. Jag vill ej ha någonting dermed att beställa, hören j! Hvartiil skulle jag då hafva mina ministrar och mitt statsråd?: Vänden er i sådana der tråkiga och allvarsamma saker till min storkansier Tscherkaskoy och min minister Bestuscheff, de skola regera för mig, och jag kan fordra det, ty jag betalar dem derför. Söken j en beställning, eller han j uttänkt någon förbättring til landets fromma, eller upptickt något missbruk i förva!tningen, eller någon sammansvärjning, gån då till Bestuscheft eller Woronzow, eller till Lestoeq. Förskonen blott mig derifrån!