Aftonbladet – 16 januari 1855, sida 2

som jag hvarje dag sex å åtta gånger kläder om mig, för att med hvarje timma behaga dig allt mer och mer., Ack, dertill behöfves ingen praktfull drägtp, sade Alexis ömt, och lutande sig tätt intill hennes öra, hviskade han några ord, hvilka hon tycktes mycket väl upptaga och åt hvilka hon rätt hbjertligt skrattade. Emellertid fortgick tärningspelet, slumpvis utskiftande kejsarinnans gåfvor. Der såg man palatsets lögre tjenstemän genom tärningarne erhålla höga titlar och höga officerare med leende ansigten bortbära en vunnen bränvinskagge; der såg man baronerna af lifkompaniet, som ännu för några dagar sedan voro lifegna, med löjs lig fåfänga framför speglarne profva de ordnar de vunnit, eller med girigt begär gripa efter de rubler som lyckan tillkastat dem. Det var en lustig, en präktig afton, och Elisabeth lofvade sig sjelf och sina vänner, då de aflägsnade sig, att denna första skulle efterföljas sf många sådana glada aftnar. Och hon höll ord. De galnaste lustbarheter, nöjen och fester af den råaste art blefvo nu den nya czarinnans hufvudföremål. Att roa sig sjelf och sitt hof ansåg hon som sin första kejserliga pligt, och hon sträfvade samvetsgranntatt uppfylla den. Men hurudant var hennes hof, af hvilka elementer bestod det? Elisabeth fann det mycket tråkigt att bjuda sina allvarsamma herrar statsråder till sina fester, ty de förstodo alldeles icke att vara muntra; hon fann det också mycket obeqvämt att omgifva sig med förnäma damer, ty det kunde hända, att en vacker dag någon ibland dem hade gjort en skönare och smakfullare toilett än Elisabeths, eller, ännu värre, vågade att vara af en mer bländande skönhet än hon, kejsarinnan. Hon undvek derföre gerna att inbjuda till hofvet statens höga embetsmän och deras fruar. Det var vida beqvämare, vida angenämare att omgifva sig med unga, sköna, lefnadsglada män, ty hon var säker att då ingen annan dame var närvarande kunde ingen göra henne skönbetspriset stridigt. (Forts.)