Aftonbladet – 15 januari 1855, sida 2

Man måste alltså verkställa kejsarinnans vilja och låta den få resa. SVi skola efterkomma hennes befallning,, sade Lestocq till Razumovsky, vi skola låta dem obehindradt tesa; men det vore farligt att låta dem verkligt undkomma till Tyskland. Med sina personer skulle de äfven rädda sina anspråk, och Elisabeth skulle nödgas att ständigt darra för regentinnan och hennes son, den uppväxande kejsaren, hvars rätt till ryska kronan är obestridlig. -Ni allena, Razumovsky, ni allena kan afvända denna fara ifrån czarinnans hufvud, i det ni öfvertygar henne om dess tillvaro och för. år henne att ändra sin vilja. Betänk, att czarinnans säkerhet är vår egen och att vi med henne skola blifva störtade, likasom vi stigit med henne., Förlita er på mig,, svarade Razumovsky med mycken tillförsigt. Denna regentinna och hennes son skola icke komma öfver ryska rikets gränser. Må de emellertid nu afresä; men gif dem en säker eskort och låt dem färdas i långsamma dagsresor, på det vår kurir sedermera må kunna upphinna dem. Det är allt hvad vi tillsvidare kunna göra. Och trallande på en kärleksvisa begaf sig Alexis in i ezarinnans rum. framför bakporten till det palats Elisabeth såsom prinsessa hade bebott, höll vid denna tid en ressläda. Lustigt klingade bjällrorna på de sex små hästar, med hvilka slädan var förspänd ; lustigt blåste postiljonerna i sina horn, och deras smattrande fanfarer ljödo igenom den kalla vinterluften. De, för hvilka denna släda var bestämd, hörde dessa ljud som ett himlens budskap. Det var dufvan med oljeqvisten som förkunnade dem slutet på deras qval, fridens bud-: skap som återgaf dem frihet, lif och kanvända till och med lycka. De skulle åter