Aftonbladet – 15 januari 1855, sida 2

vända till Tyskland, till det länge saknade hemmet; ilande bort från de ryska snöfälten skulle de upptagas af ett mildare klimat och mildare seder omgifva dem. Hvad frågade Anna efter, att hon måst afkläda sig den jordiska makten och högheten, hvad bekymrade det henne att hon icke fortfarande kunde befalla. Hon var nu fri, fri från mödan att herrska, fri ifrån höghetens tryckande tvång och fri att lefva efter sin böjelse, att kanhända grundlägga en lycka, som hon redan drömde i sitt hjerta. Litet emellan ljödo fanfarernå derute. — Anna slet sig gråtande ur sin Julias armar. Förgäfves hade hon bönfallit såsom en nåd att få taga Julia von Mengden med sig; Elisabeth hade vägrat, och dermed var gunstlingens dom uttalad, det visste de båda, De höllo hvarandra för sista, sista gången omfamnade; Anna gret bittert, men Julia förblef lugn, hon nästan log. Må de släpa mig till Siberiens, sade hon, mitt hjerta förblifver ändå varmt äfven i Siberiens köld, och sällheten att veta dig och de dina räddade kunna de ieke fråntaga mig, och det skall blifva mig en talisman mot alla jordiska missöden., Men jag,, sade Anna sorgligt, jag skall alltid tänka derpå att det är jag som gjort dig olycklig. Man har dömt dig, emedan du älskade mig, emedan du var mig trogen. O, min Gud, förtjenar kärleken att så hårdt straffas I Straffet går öfver, men kärleken ärevig! Detta skall alltid vara min tröst,, sade Julia lugnt. Och äfven min,, suckade Anna. Du behöfver icke denna tröst, sade Julia gladt. Du åtminstone skall blifva lycklig. Anna suckade åter, i det en dödlig blekhet betäckte hennes kinder. En mörk, förfärlig