Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 3

—Q— m mMH X Lrwmmmknmnmmnmm fröjderop som trängde ned till dem. Och då de erforo hvarföre man deruppe så fröjdade sig, väckte det ingalunda den glädje man skulle väntat. De lifegna kände med sig att de nu som förr stodo under sina godsherrars knutpiska, som var tillräcklig att utan anlitande af bödelns svärd ända deras lif. Att ett maktord af czarinnan afskaffat dödsstraffet, detta uppväckte dem icke ur sin dofva, väntansfulla tystnad; men då ett bud från kejsarinnan framträdde i slottsporten och förkunnade att Elisabeth lät spendera en flaska bränvin åt hvar och en af de der nere församlade, på det de måtte dricka hennes skål, då kom lif och rörelse i den förut döda massan, då drogo sig de slöa ansigtena till ett vänligt grinande, då skrek och tjöt man af djurisk förtjusning, då störtade alla vildt om hvarandra till den öppnade porten, för att blifva delaktige af kejsarinnans nådeskänk. För de store dödsstraffets afskaffamde, för folket en flaska bränvin, dessa voro de första handlingar med hvilka den nyblifna kejsarinnan började utöfningen af sitt välde. Elisabeth gjorde dock ännu något mer, hon tänkte i denna stund med tacksamt hjerta på de trogna som förhjelpt henne till tronen; att belöna dem var hennes nästa pligt. En vink af henne framkallade till tronens trappsteg de trettio grenadierer vid Preobrajenskyska regementet, hvilka Gränstein vunnit för hennes sak, och kejsarinnan emottog dem med ett huldt leende, i det hon räckte dem sin hand att kyssa. Sedan uppreste hon sig ifrån tronen och lät sin blick sväfva öfver de församlade furstarne och rikets dignitärer, i det hon med sin klara välljudande röst sade: det är förtjensten som adlar, troheten som förlänar glans och rykte. Förtjenst oeh trohet hafven j bevisat mig, mina trogna grenadierer! Jag vill belöna er så