Aftonbladet – 12 januari 1855, sida 3

värdigheten af de förklaringar de hvarför sig afgifvit i fråga om väldet å Olof Nilsson anmärktes, att bland aroe hade Odia ostridigt icke ens 2 afgifvit ägot erkännande om sin brottslighet, bade, enligt hvad dels fångpredikanten och dels domhsfvanden upplyst, efter det Olof Olsson genom religionsundervising blifvit väckt till djup ånzer och sådan sincnesrfattning, som uteslöt all anledsing till: misstroende mot hans uppgifter, näst före afrättningen, dä hån icke vidare förmärktes hoppas eller önska förskoning frän dödsstraffet, bedyrat sig icke hafva lagt väldsam hand å Olof Nilsson, men beskrifvit buru!edes Björkeroth med knif giivit Olof Nilsson de första dödshuggen och Fager derefter fullbordat dräpet; äfvensom Fager och Björkeroth under:sednare ransaksingen icke eller tillvitat Olof Olsson attshafrva del:agit i den svärare misshandlingeh :å Olof Nilsson; dtt zenom läkarebesigtninger och af läkarens yttrade omlömen vore uppenbart att icke en enda person tillfosat Olof Nilsson alla skadorna; att hvad Björkeroth erskildt angick, hans förebärande om obenägenHet ör personligt våld vid företaget och om fa:tad afsky ör den verkställda missgerningen destomera syntes ara tomt hyckleri, som Björkeroth erkänt sig hafva, ianan han med de öfrige begaf sig till stället, sett Vager framvisa mordvapen och hört honom genom ilda utlätelser tillkäanegifva till hvilket ytterligt peronligt våld han var beredd att skride, dervid :Björseroth, som icke ens föregifvit sig hafva gjort nägön öreställnipg emot Fagers sålunda yttrade afsigter, tan deremot sje:f före intröngandet i: huset försett ;ig med mordvapnen, mäste hafva insett att Björkbeoth genom detta sitt förhållande uppmuntrade och tyrk:e Fager i hans vilda föresats, som möjligen elest icke skulle hafva gätt i fullbordan och icke kubat förmoda annet än att menniskolif skulle genom anfallet blifva spildt, samt att i fråga om Fager det cke rimligen kunde antagas, att såsom ban förebbit angående tillkomsten af det sår Olof Nilsson hbwm gifvit, detta skulle hafva skett utan att Fsgår 1å varit bland de anfallande, emot hvilka den åldetstigne mannen hade att till försvar använda sia unlerlägsaa styrka; i anseende till hvilket allt det syh;es otvifvelaktigt att sjelfva blodskulden hvilade bla ifver Fager och Björkeroth och att dö hvar för sig senom osanning och list sökte bereda sig förskoning rän sädant straff såm redan träffat deras medbrottsing Oiof O:sson, men alla föreställningar från dorbstolen i detta afseende hafva varit fruktlösa. i I afseende å Fagers förhällande under sednare 4 sakniogen förekommer i öfrigt hurusom han frarhtält angifvelse emot en bandtrerkare i Carlskronh, ut. denne skulle med Fager dela åtskilligt af det ade godset; men sedan af denna anledning ransak: vingen blifvit uppskjuten till ancat tillfälle och dd ingifne personen dä tillstädeskommit samt med för. rytelse yttrat sig öfver detta angrepp mot hans heler, har Fager genast med fräckhet erkänt att hån beljugit denne person. i Hofrätten öfver Skäne och Blekinge har genom utsag, som blifvit Kongl Maj:ts pröföing hemstäldt, örklarat Fager och Björkeroth förvenne att, i sam råd med Odin och Olof Olsson, hafva gått: hem till Olof Nilsson, med väld inträngt i huset samt åer icke ulenast i sådan män-deltsgiti den ä Olof Nilssöp itöfvade missbandling, hvaraf denne ovilkorligen Jjnit döden, att Fager och Björkeroihgjort sig skylliga att såsom gerningsmän derför anses och strå . as, utan äfven derefter hvar för sig tillgripit! åtskilig -OlofNilssöns -egendom; hvadan -bofrätten dömi fager och Björkeroth, för det 3e sålunda brutit edsöre och dervid föröfvat dråp och rön, att mista lifvet senom hatshuggning. i Från Fager och Björkeroth inkomna särskilda ansökningar ait åfnåd värda från dödsstraffet förskoade, hafva af Kongl. Maj:t blifvit afstarne. !