Aftonbladet – 12 januari 1855, sida 2

— Redaktionen har från en korrespondem i södra Sverge mottagit följande lilla Zoologiska Uppsats, som icke torde sakna intresse för en och annan af våra läsare: Såsom en naturhistorisk märkvärdighet må nämnas, att en hona af blå fjällräfven (Canis Lagopus) blifvit sist. nyårsafton den 31 Dec. skjuten vid Skåre af Maglarps församling iSkåne utaf jägaren Nils Larsson från Skäre. Naämnde fjällräf hade sitt tillhåll vid en större stenhop, som var belägen vid pass! 100 steg från hafvet och hade blifvit observerad sedan sistl. September -på ätskilliga ställen i närheten af Trelleborg. Exemplaret af dennai södra Svergesällsynta djurart har blifvit inköpt af hr prosten J. Bruzelius i Tommarp. Hittills har den blåa varieteten af fjällräfven, enligt Nilssons Fauna, endast en gång förut blifvit skjuten i Skåne, nemligen i närheten af Lund, hvilket ex. förvaras på zoologiska museuniderstädes. Fjällräfven förekommer i de nordligaste delarne af gamla och nya verlden, såsom Grönland, Island, Siberien, N. Amerika, Kamtschatka och på snöfälten kring Spitsbergen träffas ban ända upp emot 80:de nordliga breddgraden. På Skandinavien träffas han på alla snöfjäll. Denna djurart anställer stundom vandringar i massa från sin hemort och äfven hos oss i Skandinavien inträffa då och då dylika vandringar af fjällräfven. Under vintern 1832 egde sådana fjällräfsströftåg rum från snöfjällen och sträckte sig i sydlig riktning öfver hela mellersta och södra delen af halfön. De började visa sig i Skåne iMars månad och oaktadt ett stort antal efter hand dödades, visade sig dock, andra under hela sommaren, hösten och päföljande vintern. Merän 50 stycken blefvo i skiljda trakter af landet då skjutna. Det märk värdigaste af allt synes vara, att de ströfvat ända ned till Skånes sydligaste spets Skanörs ljung, der flera en längre tid uppehöllo sig i trakten af Skanör och Falsterbo och gjorde stor skada på gäss och lamm, men slutligen blefvo dödade. Äfven på östra trakten af Skåne hafva fjällräfvar visat sig och blifvit dödade, Äfven år 1841 synes en dylik utvandring af fjällräfvar i större antal hafva egt rum; ty äfven då, från slutet af Mars månad och under hela året, skötos.eller fångades åtskilliga exemplari södra och mellersta Sverge. Dessutom har nästan hvarje vinter ett eller. annat exemplar deraf blifvit skjuteti rikets sydligare trakter. I sin Egentliga hembygd i fjälltrakterna af halfön, väljer han oftast de högsta fjällen, långt från menniskors boningår, till sitt stanihäll och träffas der talrikt. I sidorna af grushögar: eller småstenskullar gräfver han sig hålor, djupt in under berget. Stuzdöm väljer han äfven en bergsklyfta till sin boning: Han är på långt när icke så försigtig som den vanliga räfven. Ofta sitter han utanför öppningen af sin kula och skäller såsom en:hund, då man på nägot-afstånd går förbi. Gär man närmare, kryper han in och tiger, men kommer åter ut och skäller, då man afiägsnar sig. Fjällräfven har icke skogsräfvens vanliga list och snabbhet. Såsom mindre försigtig är han lättare att komma åt. Han skäller nästan som