ligt. Många yrken äro nemligen af den beskaffenhet att de endast lemna råämnefö! något visst annat yrke, som sedan förarbetai detsamma, tills det omsider blir färdigt föl den slutliga konsumtionen. En person som egnat sig åt producerandet af sådana råämnen kan egentligen icke direkt afyttra sina alster till någon annan än den som ämnal ytterligare förarbeta dem; han vore således, om det direkta bytet vore det enda, beröfvad möjligheten att genom byte erhålla den öfriga mångfalden af ting som han behöfde och med detsamma beröfvad all möjlighet att subsistera. Vi veta af det förut anförda att ett ömsesidigt utbyte af de särskilda yrkenas alster är ett nödvändigt vilkor för samhällets och hvarje dess medlems bestånd och trefnad. Vi veta äfven, att det enkla bytet, vara mot vara, i de allraflesta fall är ett oanvändbart medel för åvägabringandet af detta de producerade tingens utbyte, hvars lifliga och ohämmade gång utgör ett verkligt lifsvilkor för samhället. Det torde här icke vara utan nytta att erinra sig hvilka de väsentligaste svårigheterna äro, som vidlåda det direkta bytet och göra känbart behofvet att på annat sätt än genom ett i de flesta fall otillämpligt omedelbart utbyte åvägabringa egodelarnes cirkulation i samhällskroppen. Första vilkoret för afhjelpandet af ett ondt är ju i allmänhet det, att man klart och skarpt gör sig reda för hvaruti det består. När detta är väl utredt, är det snart sagdt till hälften botadt. Så äfven här. För att erhålla en allmän föreställning om det omedelbara bytets otillräcklighet såsom medel för ett allsidigt varu-utbyte, behöfver man blott erinra sig hvilka de omständigheter voro, som i det ofvanför an förda exemplet gjorde det så svårt, ja nästan omöjligt för den deri föreställde vhattmakaren att erhålla hvad han önskade — hvarken mer eller mindre. Dessa hinder äro nemligen af den beskaffenhet, att de måste återkomma vid de allraflesta omedelbara byten, så att det måste anses som en särdeles ovanlig tillfällighet, om ej så sker. De omständigheter, som alltid skola lägga hinder i vägen för det direkta bytet, äro, såsom det ofvan anförda exemplet redan visar, hufvudsakligen dessa: å ena sidan, svårigheten att träffa en sådan producent af den vara jag åstundar, som vid det tillfälle då jag önskar verkställa bytet är benägen att i utbyte emottaga just den sak jag har att erbjuda: å andra sidan, sedan jag anträffat en producent, som dertill är hågad, hvilket ofta nog torde vara omöjligt, den lika sällsynta händelsen att de till utbyte ämnade varorna så noga motsvara hvarandra i värde, att båda parterna finna sig hågade att ingå i byte med hvarandra. Det är tydligt, att dessa här påpekade hinder och olägenheter skulle med ens försvinna, om det funnes ett slag af ting först och främst så underligt beskaffadt, att det af alla och alltid emottoges med lika begärlighet i utbyte mot de ting som hvar och en producerat. Egde jag en sådan sak i min hand att erbjuda i utbyte mot hvarje yrkesidkares särskilta alster, så behöfde jag ej löpa verlden omkring för att finna den producent, som i utbyte vore hågad att emottaga den sak jag har att erbjuda ; bytet skulle kunna upp göras med den förste jag vände mig till. andra sidan skulle jag sjelf vara benägen att afyttra mina egna alster till hvem som helst, som infunne sig för att tillbyta sig dem, endast han i utbyte erbjöde mig den ifrågavarande saken. Men utom egenskapen att vara för alla och alltid begärligt, skulle det nämnda slaget af ting vara efter bebag delbart, utan att (liksom hatten i ofvan anförda exempel) de särskilta delarne derigenom förlorade nästan allt värde; denna egenskap skulle göra att dess värde kunde noga afpassas efter och motsvara hvilket annat slags ting som helst, mot hvilka det komme i fråga att utbytas. Och ett sådant slags ting ej allenast finnes, utan har äfven under årtusenden blifvit användt såsom den vara, mot hvilken alla andra produkter af de mest skiljaktiga slag utbytas. Det är de ädla metallerna, guld och silfver, hvilka äro i besittning af de egenskaper, som göra att de öfverallt och alltid med begärlighet emottagas, att man för dem kan tillbyta sig alla andra produkter af hvad slag de ock vara må. TIalla tider hafva ouldet och silfret utöfvat en oemotståndlig, man kunde nästan säga hemlighetsfull dragningskraft på menniskorna, åtminstone på hela det stora flertal af menniskor som ej afsagt sig att glädjas åt och njuta af de ting som i verlden äro,. Till följd af denna deras allmänna begärlighet blefvo de också tidigt använda till medel för produkternas utbyte, och för att härtill blifva ännu mera tjenliga, erhöllo de en för detta ändamål särskidlt beräknad form, hvarmed äfven följde en särskild benämning: mynt. De ädla metallerna hafva derigenom erhållit en dubbel användning. ena sidan förarbetas de på mångfaldigt sätt, till husgeråd, till smycken, med ett ord till produkter, som på ett eller annat sätt tjena oss till nöje eller nytta och skilja sig idetta fall icke väsentligt från den öfriga mångfalden af ting som vi förskaffa oss för den nytta eller det nöje de göra oss. Å andra sidan förekomma de under en form (nemligen såsom mynt), under hvilken de omedelbart hvarken äro oss till någon nytta eller skänka oss något nöje; endast den girige njuter måhända af penningen såsom sådan. Under ——-2—?XH0—— — — — 22Q zZ