Aftonbladet – 11 januari 1855, sida 1

gestfullt: cAck, Anna, älskade Anna, rädda mig undan mina fiender! Fillåt icke att de stjäla bort. mina vänner, att de störta mig sjelf i förderfvet. -De vilja säkert äfven pina mig och skicka mig till Siberien. Anna, min väninna, min herrskarinna,; rädda mig! Du allena kan det, ty du känner mig och vet att jig är oskyldig. O min Gud, jag skulle konspirera mot dig, mot dig som jag älskar, och som jag på vår religions beliga böcker tillsvurit :en evig. trohet och undergifvenhet! Anna, Anna, jag svär dig:vid min faders själ, att jag är oskyldig och att äfven mina vänner äro det. Lestoeqs fot har aldrig beträdt den franske gesandtens hotell.. :O älskade, älskade Anna, förbarma dig öfver mig! Med ett högt ångestskri, strömmande tårar, blek och darrande, nedsjönk Elisabeth för regentinnans fötter. Vet var detta ångestskri som hade framträngt till salarne och derstädes öfverallt ut-: bredt förvåning och fasa. Och dessa rop och tårar voro ingen mask, utan sanniog. HElisabeth bäfvade, hon gret och darrade af fruktan, men bibehöll nog sinnesnärvaro att icke genom :ord förråda sig det var äfven fruktan-som gjorde henne försigtig och kom henne att-så mästerligt spela sin rol, att regentinnan blef fullkomligt bedragen, Hon tog prinsessan i sina armar och tryckte henne till sitt bröst, i.det-hon tillika bemödade sig att trösta Elisabeth .genom kärleksfulia ord och öma försäkringar om sitt uteslutande beskydd. Meny.det . varade länge innan. prinsessan kunde lugna. sig eller tro på Annas försäkringar att hon aldrig misstrott henne. Det.är det som mest bedröfvar mig,, sade Elisabeth ömt; vom du, min Anna, skulle sätta tro till detta förtal och kunde anse mig i stånd. till ett så svart förräderi. Ack, jag vore ju usel som Judas Ischariot, om jag kunde förråda dig, min ädla och högsinnade herrskarinna. Tårar stodo i Annas: ögon, hon tryckte en öm kyss på Elisabeths läppar och torkade sjelf tårarne från hennes kinder.