Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 3

nellt naturugt att Svenska lilaningen nandlar efter samma grundsatser. Det hör emellertid till somligt folks outrotliga vanor attideligen klaga öfver tidningskäbblet och den dåliga tonen inom pressen,,. Om dessa personer ville vara så goda och se på sakförhållanden och ej blott upprepa utnötta fraser, så skulle de utan tvifvel nödgas medgifva att det der öfverklagade tidningskäbblet med hvarje år mer och mer öfvergått från person till sak, åtminstone de större tidningarne emellan, och vi erkänna beredvilligt förtjensten att hafva bidragit till en sådan bättre anda, äfven när den tillkommer våra politiska motståndare..., Men vi öfvergå till sjelfva den insända artikeln. Ultimus — ty så benämner sig dess författare — finner det mycket maktpåliggande att frågan om personers befogenhet att bedömma personer och handlingar blir klart och fullständigt utredd, och ifrar med all rätt för ett värdigt bruk af tryckfriheten. Ultimus synes i detta afseende ej gilla den af oss uppställda grundsatsen att det enskilda lifvet bör vara fredadt för allt intrång ifrån offentligheten, men att med detta undantag pressen icke kan frånsäga sig sin rättighet att granska persooers handlingar, såvidt de hafva en mera allmän karakter, till ex. embetseller riksdagsmannaverksamhet, qvalifikationer för allmänna uppdrag, o. s. v. För att bevisa sin sats uppställer Ultimus följande förutsättning: Utan allt tvifvel är hr Bergstedt, den ansvarige atgifvaren och hufvudredaktören af tidningen Aftonbladet, en offentlig person. Nå väl! om nu någon företoge sig att i en tidning först uppgifva att hr Bergstedt förmodas söka en professorsplats vid någotdera af universiteten och sedan på grund af ett dylikt sjelfgjordt faktum öfverhopade honom med en mängd sädane tillmälen, som t. ex. att han endast vore en pratmakare, en inbilsk narr med omåttlig egenkärlek, men utan kunskaper, utan håg och utan duglighet för tjenstens fordringar, o. s. v. samt slutligen försäkrade att han vore så allmänt afskydd och missaktad af alla menniskor på stället och i orten, både höga och låga, lärda och olärda, att det skulle betraktas såsom en skam och en olycka om han blefve dit befordrad, — om, säga vi, någon okänd person uppträdde på detta sätt mot hr Bergstedt, så betvifa vi ingalunda att hr B. och hvarje ädelt tänkande menniska med honom föraktade angreppet och angriparen; men vi hemställa om en grundsats kan vara riktig, som inrymmer en dylik smädeskrift såsom ti!lbörlig. Ehuru i den förestående? väfnaden af smädelser icke något förekommer som kan sägas röra hr B:s enskilda lif, äro vi likväl förvissade om att hvarje oförvillad och oförslöad känsla genast uppreser sig mot ett sådant bruk af tryckfriheten. Man pästår kanhända att det exempel vi här framställt, är så skamlöst tilltaget, att hvad som derom kan sägas, alldeles icke har någon tillämplighet på Nerikesboens artikel mot hr Gripenstedt. Härpå svaras först och främst, att ärdamälet med vär föratsättning endast är att visa, hvart den grundsats leder som Aftonbladet velat uppställa angående omdömesfriheten om personer; men vi tillägga derjemte att hvar och en, som behagar genomgå den omnämnda artikeln, skall finna att tankegängen i densamma verkligen är alldeles lika med dn som vi nyttjat i vårt exempel, och hvad råheten i skrifsättet beträffar, så är skillnaden i detta afseende ej särdeles betydlig., Härpå svara vi 1 korthet, att hvar och en som söker en offentlig befattning, han må heta A. eller B. eller C., lärer få underkasta sig pressens omdömen. om hans större eller mindre skicklighet till. densamma, grundade på hans föregående verksamhet. Om han vid skötandet af en syssla ådagalagt okunnighet, likgiltighet eller oduglighet, lärer ingen kunna förneka pressen att deröfver göra sina reflexioner, såsom äfven sker, till exempel vid universiteterna, der lärares sätt att sköta sina föreläsningar, examina, konsistoriegöromål o. s. Vv. ofta ganska strängt nagelfares. För öfrigt medger Ultimus att den af honom framställda förutsättningen icke rätt passar på den till Aftonbladet af en Nerikesbo insända artikeln, hvari ingenting förekommer om afskyn, förakt, skamp o. s. v., och då den klandrade insända artikeln från Nerike ärnu torde vara i någorlunda friskt minne, hemställa vi till en hvar af våra läsare, huruvida den af Ultimus framkastade förutsättningen på ifrågavarande uppsats eger ens den ringaste tillämplighet. Ultimus öfvergår slutligen till en fråga, som han sjelf betecknar såsom en af de vigtigaste principfrågorna i vårt närvarande stateskicks, och hvilken derföre äfven vi vilja taga något närmare i skärskådande. Den insändare i Aftonbladet, som kallade sig Tertius Interveniens, hade yttrat, att hr Gripenstedt väl kunnat förtjena den honom tilldelade prickningen, då han, som velat anses tillhöra det liberala och reformerande partiet, med god smak deltagit i alla de reaktionära åtgärder, hvilka utmärkt regeringen under den tid han deri deltagitv. Detta yttrande föranleder nu Ultimus att uppkasta den frågan: Kan en medlem af statsrådet med bibehållen poItisk heder qvarblifva vid konungens rådsbord, då i någon vigtigare fråga, eller i allmänhet en annan mening än hans egen derstädes gör sig gällande ? Ultimus bekänner sig visserligen hafva hört denna fråga besvaras med nej, likasom Tertius Interveniens äfven tycktes åsyfra att göra, men besvarar dock för sin del frågan på ett motsatt sitt. Och sina skäl för en sådan uppfattning af den politiska hederns fordringar utvecklar han sålunda: För vår del — säger han — iro vi likväl, att den motsatta äsigten är den rätta. Skälet härtill är, att Sverges styrelseform icke är hvad man kallar parlamentarisk. Om representationens sammansättning vore sådan, att den alltid troget återspeglade folkviljan; om dess form vore sådan, att dess egen vilja vid hvarje tillfälle kunde klart förnimmas; om dess förhållande till konungamakten vore annorlanda afvägdt, än det i sjelfva verket är enligt vär grundlag; om allt detta egde rum; ja, då skulle vi genast erkänna, att det parlamentariska systemet med alla sina konseqvenser, hvartill hörer en kompakt minister, beroende af majoriteten inom representationen, strängt borde följas. Men de gjorda förutsättningarne förefinnas ju icke? Utan att ingå i något omdöme om lyckan eller olyckan häraf, mäste väl detta erkännas säsom ett faktum. Hvartill tjenar då att tala om ministeren hos oss i annan mening, än som öfverensstämmer med våra förbällanden, d. v. s. såsom en samling af män, i hvilkas nyrvaro konungen är firbunden att fatta rageringsbesluten, och af hvilkas upplysning, redlighet och frimodighet fäderneslandet har rätt att vänta en helsosam inverkan på regentens tänkesätt? Det må gerna vara medgifvet att en viss allmän öfverensstämmelse i ridgifvarnes äsigter sins emellan är någonting ganska vigtigt och önskligt, men ännu vigtigare ansa vi likväl vara att nersonerna hvar för siov hafog