på hvarandra följande skott, blandade med handgevärseld. Det är ryssarne som göra utfall mot engelsmännen och skjuta från alla håll, för att skydda de utfallande. Engelsmän och fransmän besvara deras eld. Att intet resultat vinnes hindrar icke fienden att börja på nytt. Man uppför redutter och batterier, som beskjuta hamnen och skola kunna skjuta ryssarnes fartyg i sank. När dessa batterier en gång blifva armerade, så skola försvararne hafva förlorat sin sista fördel. Derföre hafva de belägrade största intresse uti att hindra armeringen af våra verk. Vår eld skall på en gång öppnas ur 200 eldgap, af hvilka en del befinner sig blott 300 metres från målet. Emellertid arbetar man verksamt på löpgrafvarne och vägarne. Hvarje regemevte har just nu lemnat ett detaschement för vägen från Kamiesch till lägret. Den till hamnen förande vägen är en verklig kloak, och vagnarne kunna blott med största möda komma fram på den. Sedan stormen den 14 Nov. har föröfrigt väderleken nästan oupphörligt varit svår. Den natt då andra parallelen öppnades och de derpå följande voro de mest gripande. Framför arbetarne voro posteringar af 20 man på ett afstånd af 60 steg från hvarandra, hvardera med två dubbelvedetter 20 steg längre fram. Alltvar i rörelse. Sömnen blef svår att öfvervinna, men hvar och en bekämpade den. Dessutom voro ögonen knapt skarpa nog att genomtränga mörkret och kunna urskilja de tillfälligtvis förbikommande fiendernas figurer. Man observerade noga de från det ena fientliga verket till det andra gående ljusen. Rösterna och sorlet i fästningen hördes under den rådande tystnaden, och man diskuterade sedan öfver riktningen och afståndet. Vedetterna måste visiteras och uppmuntras; ofta tycste de sig skönja beväpnade ryttare komma fram och begifva sig tillbaka. Det var en förvillelse i mörkret. Man måste tusende gånger förmana dem och uttryckligen befalla dem att icke skjuta. Man lät borttaga knallhattarne från deras laddade gevär. När man återkom, hade många påsatt dem ånyo. Liggande på magen kunde vedetterna blott se 20 steg framför sig. Befallning var gifven att låta fienden nalkas och med bajonetten sprätta upp buken på honom. Vid dagningen drog man sig tillbaka i löpgrafvarne, som lemnade skydd, och dagens första kulor följde de sista lederna på återmarschen. En sådan tjenstgöring var ansträngande, farlig, men också intressant. Allas besvärligheter hindrade de smärtsamma tankarne på de döda och sårade. Nu qvarblifver man 24 timmar i löpgrafvarne. Man hör kanonkulorna, som susande bortrycka en skanskorg eller en jordflinga; man hör granaterna, som krevera med en smäll, och hvilkas splittror, bildande en oregelbunden hvirfvel i luften, göra ett egendomligt buller och sedan nedfalla; man hör bomberna och ser dem beskrifva sina höga båglinter, hvilka äro åtföljda af en särskild fräsning af det brinnande brandröret. Deras explosion ljuder starkt i öronen, då de krevera öfver en, och uppkastar, om de fara ner i jorden, en mörk massa stenskärfvor och jord, hvaraf man betäckes med dam. Så tillgår det vid vakten i löpgrafvarne! RYSSLAND. Vi meddela här in extenso det förut omtalade kejsar Nicolai Manifest, gifvet Gatschina den 26 Dec. 18354: Vi Nicolaus I, med Guds nåde alla ryssars kejsare och sjelfherrskare etc. etc. göre veterligt: Orsakerna till det krig, som ännu varar, äro fullständigt kända af värt högt älskade Ryssland. Det vet, att hvarken ärelystna planer eller begäret att erhälla nya förmäver, till hvilka vi icke hade nägon rätt, hafva varit vära bevekelsegrunder vid de handlingar och omständigheter, som haft till oväntad följd närvarande strid. Vi hafva endas: haft till syfte att skydda och bevara den orthodoxa kyrkans och vära österländska trosförvandters högtidligt erkända friheter; men några regeringar, som päbördade oss egennyttiga och hemliga afsigter, de der voro långt ifrån vär tanka, hafva invecklat lösningen af denna fråga och slutat med att bilda en fientlig allians mot Ryssland. Efter att hafva förklarat, det de hade till mål Ottomaniska rikets räddning, uppträda de mot oss med väpnad hand, icke i Turkiet, utan inom våra egna staters landamären, mättande sina slag mot de punkter, som äro mera eller mindre tillgängliga för dem: i Östersjön, Hvita hafvet, Svarta bafvet, på Krim och ända till de mest aflägsna kuster af Stilla oceanen. Tack vare den aldra Högste, möta de öfverallt, både hos våra trupper och hos inbyggarne af alla klasser, oförskräckta motståndare, lifvade af kärlek till oss och till fäderneslandet; och till vår tröst under dessa stormiga tider se vi, midt ibland de frän kriget oskiljaktiga olyckor, framstå lysande föredömen ooh bevis på denna känsla, liksom på det mod som den ingifver. Sådane äro de nederlag, som mera än en gäng och trots en stor olikhet i krafter, tillfogats de fientliga trupperna på andra sidan Kaukasus; sädan är den olika strid, som försvararne af Finlands kuster, af klostret Solovetsky och af hamnen Petropawlowsk på Kamtschatka med framgång bestått: sädant är framförallt Sebastopols hbjeltemodiga försvar, utmärkt af så många bragder af ett okufveligt mod, af en outtröttlig verksamhet, som våra fiender sjelfva beundra och ät hvilken de göra rättvisa. Dä vi, med en ödmjuk tacksambet mot Gud, betrakta våra landtoch sjötruppers mödor, oförskräckthet och försakelser, äfvensom den allmänna hängifvenhet som eldar alla klasser i kejsardömet, väga vi deri finna en borgen och ett förebud till en lyckligare framtid. Genomträngde af vär pligt som kristen, kunna vi ej önska ytterligare blodsutgjutelse och skola, i sanning, icke tillbakavisa fredsanbud och fredsvilkor, om de äro förenliga med värt rikes värdighet och våra högt älskade undersäåters intressen. Men en annan, icke mindre helig pligt bjuder oss, att i denna härdnackade kamp hålla oss färdiga till ansträngningar och otfer, lämpade efter de anfallsmedel som riktas mot oss. Ryssar! Vära trogna barn! J ären vanda att, aär Försynen kallar eder till ett stort och heligt värf, ngenting spara, hvarken eder egendo :, förvärfvad under länga år af arbete, ej heller edert lif eller 2dert blod eller edra barns blod. Den ädla ifver, som upptändt edra bjertan från krigets början, skall icke under nägot förhällande slockna och edra känslor lelas af eder herrskare. Vi alla, monark och undersätare, skola, om det behöfves, och i det vi upprepa ie ord, som under ett pröfningsär, liknande det nusarande, förkunnats af kejsar Alexander, med svärdet handen och korset i hjertat veta att möta våra fienlers leder, för att försvara de dyrbaraste egodelar i verlden: Fosterlandets trygghet och ära. Gifvet i Gatschina dena 14:de dagen i December mänad, i nålens är det ett tusende ätta hundrade femtiofjerde och det trettionde af vär regering. Nicolaus.x Rikets Ständers underdåniga förslag