Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 2

ligt kyste henne, mildt förebrående henne för det hon så sent anlände. Jag inbiliade mig att ändå komma för tidigt,, sade Eiisabeth, tryckande regentinnans hand till sina läppar, ty jag fruktade att min sköna frånde icke skulle ha tid till en vänlig hälsning för sin arma anförvandt Elisabeth !, Huru kunde Elisabeth frukta det, då hon vet att jag älskar henne som en syster? frågade Anna ömt, under detbon tog prinsessans arm och gjorde en rund igenom salarne. Nu återkom hf och rörelse ibland det tysta, af ett ögonblicks spänd väntan förstummade hoffolket; man visste nu huru man skulle förhålla sig; prinsessan Elisabeth var i regentinnans nåd, man tordes derföre med vördnadsfull tacksamhet emottaga hennes artiga hälsning, man kunde, utan att blifva misstänkt, närma sig henne och beundra hennes skönhet. — Det stereotypa ieendet återkom på allas ansigten, det muntra skämtet började åter sända sina pilar, och hvarhelst de båda arm i arm gående prinsessorna visade sig, der förnams ett ändlöst jubel. Det var zåledes en mycket glad och mycket präktig fest. Blott stundom drog liksom en mörk skugga genom salarne, blott stundom såg man här och der det pladdrande sätlskapet förgäta sitt leende, blott stundom föll glädjens mask från månget ansigte, och man såg derunder allvarsamma, ängsliga drag, misstänksamma lurande blickar. Hvar och en visste att en katastrof förestod, men då naturligtvis ingen kunde förutse dess resultat, så ville hvar och en så mycket som möjligt håla sig på afstånd derifrån och synas helt okuanig om denna sak. Då man icke kunde förut bestämma hvilketdera partiet skulle segra, så fann man det rådligast att icke tillhöra något parti, utan afvakta hvad komma skulle och dureiter hylla den hvilken haft lyckan att till sig rycka maktea och väldet. För rärvarande var Anna Leopoldowna herrskarinna, och då man var hennes undersåte, måste man i den ödmjukaste underdånighet hylla henne; men Elisabeth kunde blifva herr