Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 1

Tillkännaägifves: ätt Demoiselle URANIA BUREN stilla afted på Slätte i Westergötland, den 9 December 1854, 19 år gammal; Till de sörjande vid Urania Burens graf. Säg, är det välen glädjefest, som firas; Kanske ett bröllopp, fast vid klockors ljud; Var det til brud den unga mö sågs siras, Vär detiderför hon påtogs högtidsskrod? Ja, brud hon blef; fast älskarn henne saknar; När från en hvillös dvala upp han vaknar. Hän säkhar mäkan, som han efterlängtat; Som snart kan ville föra till si.t hem Alt verkliggöra, bvad ban kärast tränglat; En annan dock den bulda tog, och hvem? Den död; söm intet offer lemnar åter, Som ititet bjerta bar för älskaren, som gråter. Mön trösta dig du brudgum åt den döda, Fastän din sällhet flyktat från vår jord! Ej kunde väl din ros; denspäda, spröda, En vinter tåla vid i frostig nord. Den vär för kall för hennes varma hjerta ; Hon frös till döds utaf den köldens smärta. Se upp till himlen som en man och hoppas Att en gång der du träffa skall din brud! I lifvets dal så föga glädje knoppas, Den rätta fröjden finnes blott hos Gud. Din mö då unna obemängd den njuta, De tårar, henne bränna, upphör gjuta! Osb moder. gråt ej mor din enda dotter; Gud fader henne tog i sitt förvar, Ty rättvist likväl skiftas himlens lotter, Och Herren gifver ock, han ej blott tar: Du mycket mist, men mycket döck du eger Än qvar, om du som moder öfverväger. — Vänd dina ögon till din son, som lefva Båd skall och vill till dina dagårs twöst. Hans kärlek skall ej den förhoppning jäfva, Som närdes sedan :ammalt i ditt bröst: Han blifva skall ditt stöd i sorgens tider, Ditt mod vppHållå uti lifves strider. — Känn denna pligt, du käre, sorgsne broder! Som trycktes bårdt af detta ödets slag. Din syster förj oj mer, menstöd din moder, Och göm din smärta, varen man i dag! Den, söm dig, känner; vet nog, hvad du lider, Hur det i ömma brodershjertat svider. Men ej blott modern, älskarn, brodern kla a, Att öfver dem fö!l Herråns hand så tung. En fader smärtår öckGud faders aga, Söm tögohans-älskling bort, så ren, så ung. Ej-efter köttet var han far till henne, Men kärleken förenade de tvenne. Ty ren sam barn hon mist den henne födde, Men faderlös bon derför icke bier. Hön fisk ew annan far; det sir, som blödde, Förband Kan reild, tog bort den tagg, som ref. Från bimlen än ea bälsning honom sändes, När på dess hvalf et af Guds julijps tändes. Men säll du hulda! som blef brud åt döden, Som njåter bo ig fröjd i bimlens 8811 Jå, lycklig du, tystriderna och nöden Du kände ej i denna pröfvodal Och renad nu, en länk i stjerneringen, Du endast ler åt växtingen af tingen. — Likväl — till bimlen nog ett minne smyger Med dig i hjertåt rotadt in så fast, Och någon tanke nöd till jorden flyger , Der. minget älskadt band på en gång brast. Det smärtar dig att se de dina sörja, Nu. då din glädjo eljest skulle börja. Betänken detta, I, som stån vid grafven Med häpna blicken, vart er älskling gått, Nöp ön gång Ni fån lägga vandringsstafyen Och på den: sällket; .som nu hon har nått: Det är den tröst Urania er skickar Med hvarje stjörnskolt — hennes milda Dlickar.) ranta är tiget skör namm både på den döda och på astronon iens gudinna.