Aftonbladet – 9 januari 1855, sida 2

redd att ingå i deras plan och konspirera emot regentinnan och den unge kejsar Ivan. Snart var ett litet parti bildadt för prinsessans sak. Griinstein, hvilken stod som underofficer vid Preobrajenskiska regementet, hade vunnit några och femtio grenadierer för prinsessan, och dessa menniskor, drinkare och vällustingar, voro det hufvudsakliga stöd, hvarpå Elisabeths tron skulle grundas. Man var hvarken grannlaga om valet af medlen för denna tillämnade revolution, eller försigtig nog att hölja sig IT ett hemlighetsfulltmörker. Elisabeth begynte snart att finna nöje och förströelse uti att ingifva soldaterna entusiasm för sig. Ofta begaf hon sig till gardeskasernerna, och hennesvänlighet och mildhet vnnno de vid slafvisk undergifvenhet vanda soldaternas råa hjertan. När hon for genom gatorna, såg man ofta simpla soldater svinga sig upp på hennes släda och Elisaheth vänligt språka med dem. Bvarest hon visade sig, upphäfde soldaterna glädjerop, och prinsessans palats stod alltid öppet för dem. På. detta sätt gjorde Elisabeth sig populär, och regentinnan Anna som erfor det, skrattade sorglöst deråt. Lika oförsigtigt gick Lestocq tillväga. Han gjorde ingen hemlighet af sin hemliga förbindelse med franska sändebudet markis de la Chelardie, och på de offentliga kaffehusen hörde man honom ofta med säker ton profetera det beståendes snara omstörtning. Men midt ibland alla dessa oförsigtigheter syntes det, som hade hofvet och regentinnan varit bländade af det sorglösaste förtroende, som hade de hvarken sett eller hört något af hvad som tilldrog sig. Det var deras öde, som med sin mörka slöja betäckte deras blickar och hvaremot äfven de store och mäktige på jorden förgäfves strida.