Aftonbladet – 8 januari 1855, sida 3

svärigheter som wastellau Daue rd nh vinna under förberedelserna till sin resa, alla de omsorger han måste egna deråt ör att förse sig med allt som var nödvändig för dess framgång. Skyndom oss i stället att möta vår resande vid hans ankomst till Brasilien der hans långa vandring skulle taga sin början. Historien om detta vidsträckta kejsarväldes tillkomst är af sällsammaste art. Det har såsom bekant för sin tillvaro att tacka ett misstag af de spanska och portugisiska geograferna under upptäcktsseklet, härledande sid hos de förra af okunnighet hos de sednare af bedrägeri. Portugiserna hade nemligen gifvit de kuster af Amerika, som Vespucci och Pinzon nyss förut befarit, ett ända till 22 grader östligare läge än de i sjelfva verket hade och derigenom dragit en del af detta kustland inom den beryktade linie som Alexander Borghia uppdrog för att slita de stridiga anspråken från Hans Rättrogna och Hans Katolska Majestäts sida. När detta stora misstag slutligen upptäcktes, hade portugisernas besittningsrätt redan gammal häfd för sig, och fördraget i Tordisillas af 1594 bekräftade dem deri. Detta fördrag flyttade den-påfliga linien till inemot den 49:de longitudsgraden, hvarigenom Portugal fick sig tillerkänd hela kusten från Para till Santos och hela den platå som sträcker sig från hafvet i öster till Tocantins floddal i vester, ett område som i sig inneslöt alla elementerna till en stor stat. Portugiska hofvet nöjde sig dock ej dermed, utan gjorde, trots alla reklamationer från styrelsens sida, oupphörligt nya inkräktningar på sin grannstats område och med en sådan ihärdighet, att innan två sekler gått till ända de elastiska gränserna för dess amerikanska besittningar omfattade de rikaste och skönaste delarne af Södra Amerika. Genom den portugisiska styrelsens misstänksamma politik förblef det inre af Brasilien ända till början af innevarande sekel stängdt för forskningen. Man kände det en dast ryktesvis, dels genom Holländarnes berättelser, som i norr eröfrat en del af den brasilianska kuststräckan, dels genom några sällsynta portugisiska arbeten, dels också genom de klagomål som oupphörligt höjdes af Paraguays missionärer mot deras djerfva grannar i provinsen S:t Paul. Dessa, de enda som midt under den Jlusitaniska stammens allmänna förslappning bibehållit den djerfva äfventyraranda som utmärkt deras frejdade förfäder, genomströfvade i alla riktningar det inre af Södra Amerika, kämpade: med samma mod mot vildarna och naturen, framträngde genom ödemarker och skogar, öfver floder utan namn, för att uppsöka guldoch diamantgrufvor och banade, utan att rygga tillbaka för någon fara, väg i ödemarken för kolonisterna och vetenskapernas pilgrimer. Dessa sednare kunde dock ej intränga i Brasilien förr än hofvet i Lissabon, flyende för de franska vapnen, kom att bosätta sig i Rio. Kustprovinserna blefvo nu genomresta och beskrifna. Nu ntkommo i mängd underbara berättelser om det herrliga landets oförlikneliga skönhet. Man drömde ej om annat än Brasilien, och dess naturs prakt blef ett ordspråk. : Likväl hade före Castelnaus resa den positiva kännedomen om det vidsträckta landet ej särdeles framskridit; den upphörde alldeles i närheten af den lilla staden Gayas. Det är här också vi vilja uppsöka vär resande, utan att uppehålla oss vid hans intressanta skildring af Brasiliens ofta beskrifna hufvudstad, -dess i alla färgor skiftande befolkning, dennas .indolenta karakter m. m. Endast vid hans skildring af det vanliga sättet att färdas i detta land vilja vi dröja något litet, för att ge läsaren ett begrepp om de mödor och faror som äro förknippade med en resai Brasilien. De begrepp man i Europa fäster vid orden kommunikationsoch transportmedel finna i Brasilien endast en högst ofullkomlig tillämpning. Allt forslande sker der på ryggen af mulåsnan. En lång rad af dessa djur, tillryggaläggande 2 å 3 mil om dagen, är hvad som i detta land motsvarar våra snabba transportmedel. Härtill kommer att mulåsnornas antal minskas hvarje natt, dels genom drifvarnes okunnighet och vårdslöshet, dels genom fall utför bråddjupen och giftiga ormbett. — Den resandes hvila är ej åtföljd af mera gynnsamma omständigheter än hans marsch. Några eländiga träskjul, nära att falla i spillror och endast förekommande på långa afstånd från hvarandra, utgöra de brasilianska karavanserierna. Då man aflägsnar sig från kustlandet, måste man på samma gång bjuda farväl åt all europeisk konfort — intet bröd, intet vin mer. Den resande kan skatta sig lycklig, om han vid ankomsten till hvilostället för natten och sedan han vederqvickt sig. med en måltid af en vämjelig iguame eller en mager papegoja, kan få lägga sig i en hängmatta, skyddad för de myriader af insekter och farliga krypdjur som under mörkret mellan sig dela herraväldet öfver luften och marken. Men det är ej blott mot priset af dessa mödor och försakelser som forskaren hopsamlar dragen i dessa nejders geografi, han måste äfven dagligen se sitt lif satt på spel genom vildarnes försåt, vägvisarnes okunnighet eller förräderi, de förpestade träskångorna från vissa floder och deras brådstörtande katarakter. Sådana voro ock de pröfningar, som i massa hovade sig på vår oförskräckte resandes väg. Castelnan använde sex månader på färden från Rio till Gayas, vid hvilken stad, såsom vi förut nämnt, alla spår af hans föregångare upphörde. Med en befolkning af 7 till 8000 invånare, 4 eller 500 hus, några vackra kyrkor, prydliga springbrunnar och sin gröna råm af skogbeklädda berg är Gayas en af Brasiliens täckaste städer, en europeisk oas kastad 300. mil från kusten midtin i ödemarken. Det var i denna stad som vår resande första gången fick tillfälle att se en verklig inföding. Det var höfdingen för Cherenternas stam, en 80-årig gubbe utan ett enda gråt hårstrå och ännu i sin fulla mannakraft.