Hurudana dessa sednare äro kan man bäst badömay, då man erfar att för nägra exemplar af Handelstidningen, som under ärets lopp afgätt till England, hafva abonnenterna nödgats erlägga 99 rdr 17 sk. rgs i postarfvode för året för hvarje exemplar, under ået danska tidningar annonsera att de emottaga prenumeration I England mot ett postarfvode af 4!7, rbd, d. v. s. 9 rår sv. mynt. Betånker man nu att det i England gifves en mängd affärsmän, för hvilka det vore af vigt att erhälla svenska tidningar, oberäknadt alla landsmän, för hvilka det kunde vara kärt att erhälla nägra underrättelser från fäderneslandet, så må man i sanning bäpna öfver den svenska regeringens och poststyrelsens försummelse i cetta fall. Och hvad kanske är ännu värre: postarfvodet till Norge är hälfteu af ofvannämnda till England, d. v. s. uppgår till 50 rår rgs pr år för hvarje exemplar af tidningen (?) ee Svenska Tidningen för i morse innehåller åtskilliga betraktelser i anledning af våra artiklar: Riddarhuset förr och nuw, men synnerligast uppsatsen i tordagsbladet: den gamla oppositionen,. Naturligtvis kommer icke ens ett försök i fråga att vederlägga de förra uppsatserna. Dertill förklarar man sig sakna tid och utrymme, ehuru man ändå icke drager i betänkande att derom fälla det allmänna omdöme, att de äro skefva och ensidiga. Vid den sednare artikeln uppehåller man sig något omständligare och genmäler på de deri framkastade frågorna, att Svenska Tidningen derom saknar närmare kännedom och således ej ens kan vederlägga de gjorda uppgifterna, med tillägg att om de verkligen ega grund, sådant skulle vara ganska illa,, samt att det är möjligt att något häraf är sannt, ehuru det förundrar Svenska Tidningen att icke rättelse då sökes hos konungen sjelf; erkännande Svenska Tidningen att af det uppgifna äfven hon hört, att konseljer nu på en tid mera sällan hållas, att angelägna föredragningar blifvit uppskjutna, samt att underskrifter försenats, hvilket hon dock förmodat ega grund i tillfälliga förhållanden. Dessa Svenska Tidningens medgifvanden utgöra, som läsaren finner, allt hvad man i hennes ställning kan fordra, och vi hålla henne derför räkning äfvensom vi, lika med henne, beklaga att rättelse i det anmärkta icke sökes, hos den som vederbör. . Sådant Järer emellertid icke kunna ske å Aftonbladets sida på annat sätt än i form af frågor eller anmärkningar, då vi icke hafva den lyckan att kunna på enskild väg och personligen framställa våra önskningar eller nedlägga våra bekymmer hos den eller dem af hvilka rättelsen beror. Hufvudsumman af Svenska Tidningens artikel är likväl en svårmodig utgjutelse deröfver, att missnöjet med det närvarande skulle förtaga minnet af det föregående, af hvad man sjelf sagt, sett och hört, ursäkta hvad som förr var oförlåtligt, se förtjenst uti hvad som förr var fel, finna hvitt hvad som förr var svart — och detta af desamma, som ifrigast sprungo med hatten af och hurrade 1844., Härom vore ganska mycket att säga, som en också torde blifva sagdt under fortmöjng.. började artikeln om den gamlagången af aex . Eryarande inskränka vi oppositionen. För uu varande Aftonoss til! den erinran, att det un. — Aat före. bladets redaktion hvarken deltagit 1 us. — gående klandret eller berömmet af den gamla regimen, ej-hellet-hurrat och tagit af sig hat ten för det ombyte som skedde 1844. Vi hade då ännu icke inträdt inom publicitetens skrank och ämna således ej heller ikläda oss någon solidarisk ansvarighet för pressens åtgöranden i detta hänseende. Att man i öfrigt ser det förflutna med andra ögon än det närvarande, är visst ingen ny erfarenhet; det är tvärtom hela historiens och bör således icke väcka någons förvåning. För vår del föreställa vi oss likväl att publicisten, åtminstone då hans verksamhet inskränkes till en tidning, hufvudsakligen är skyldig att låta det närvarande framträda i sin sanna gestalt, och att han för sådant ändamål är fullt berättigad att anställa en jemförelse mellan detta och det förflutna. När vi dessutom i nu förevarande fall uppdragit en parallel i viss mån mellan det gamla styrelsesättet och det nuvarande, hafva viendast troget följt sanningen, så vidt vi varit i tillfälle att inhemta densamma, utan att vi derföre egnat några öfverdrifna loford åt den förra eller uttalat vårt obetingade gillande deraf. Det är således icke vår utan sanningens skull, om jemförelsen utfaller mindre fördelaktigt. När man dessutom ur historisk synpunkt bedömmer förre konungens regering,, så lärer man väl också få tagai betraktande de många särskilda omständigheter, som då lågo i vägen för en sann utveckling af det konstitutionela regeringssättet, under en konung, fostrad i ett främmande land, under militärdespotismens spira, obekant med vårt språk, våra lagar och i många hänseenden egna förhållanden, samt slutligen omstrålad af ärorika bragders glans. Historien kan icke af honom billigtvis fordra så mycket, zom om han varit uppfostrad under ett lagbundet statsskick, med fullständiga insigter och en noggrann kännedom om Sverges folk, lagar och alla förhållanden. Om man således äfven mot Carl Johans regering kunde med skäl erinra, att den icke -var så konstitutionel som vår författning bjuder, och om än det fördenskull var den dåvarande oppositionens pligt attderemot framställa vigtiga anmärkningar, så måste likväl det historiska omdömet väsentligen mildras med hänseende till ofvannämnde Rn nn mn a a nöjdt, ah, huru herrligt af eder konung att han just i dag och icke fjorton dagar sehRara anda min NAaccn mwrtktima alnar Jan