sabeth. Huru kan en stor och mägtig nations sändebud komma derhän, att bönfalla om en nåd hos den förskjutna och bortglömda prinsessan Elisabeth !, I min höge konungs namn kommer jag för att bedja om denna nåd,, sade ma kisen högtidligt. Nå, vid Gud, när ni talar allvarsamt, då kan jag blott svara er att det gör mig mycket lycklig, om jag kan uppfylla någon bön, som er höge konung eller ni, herr markis, behagar ställa till mig., Jag vågar alltså att på denna er namnsdag lägga min konungs små skänker för era fötter,, utropade franska sändebudet och gaf lakejen en vink att öppna locken och ställa lådorna för Elisabeth. Det är blott småsaker,, fortfor han, By8selsatt att upptaga lådornas innebåll, osmåsaker utan värde men kanhända angenäma, emedan de äro helt nya, och ännu icke burna af något fruntimmer i Paris utom drottningen och madame.n Denna mantel af Valencienner-spetsars, sade markisen, i det han utvecklade en utomordentligt fin spetsväfnad för prinsessan, denna mantel sänder drottningen den höga prinsessan Elisabeth. Det finnes blott två sådana förfärdigade, och hennes majestät har strängt befallt, att det icke får väfvas någon af samma mönster och finhet.n Prinsessans ögon glänste af förtjusning. Liksom ett nygirigt barn hoppade hon ifrån den ena lådan till den andra. Och verkeligen funnos der äfven ganska dyrbara och utsökt smakfulla saker, såsom guldstickade sammetsklädningar, lätta florsoch spetstyger, hattar och hufvudprydnader af en tjusande sirlighet. Elisabeth mönstrade och beundrade allt, klappade händerna af förnöjelse, när någon af de kostbara skänkerna särdeles behagade henne, och ropade Alexis, Grinstein och Woronzow att dela hennes glädje och beundran. Nu skall det blifva mig en triumf att bevista regentinnans bal, sade Elisabeth för