moln beskuggade hennes eljest ljusa panna, ja, bedröfligt är det öndå att czear Peters dotter skall vara så fatiig, att hon icke en gång kan kläda sig efter sitt stånd. Ack, huru förödmjukande är icke denna höghet, då jag icke en gång äger medel att så, som Jag ville och borde, belöra er, mina vänner, för er trohet och tillgifvenhet! Du skall en gång belöna oss, sade Griinstein. betydelsefullt. En gång när kejsarkronan smyckar ditt sköna hufvud, då skell ditt ädelmodiga bjerta nog göra det.n Aterigen den gamla drömmen, sade Elisabeth med en knyck på hufvudet, i det hon lät sina fingrar ghda genom Razumovskys lockar. Akta icke på honom, Alexis; han är en svärmare som drömmer om kejsarkronor, under det jag ingenting annat åstundar än en balklädmng, för att deri behaga dig, min vän! O, du behagar mig alltid, hviskade Alexis, soch skönast är du, när — Slutmeningen talade han så sakta att endast prinsessan hörde den. Du är bra oförskämd, Alexis,, sade hon leende och kyste honom lätt på pannan. Då öppnades åter dörren och en lakej syntes på tröskeln. Frankrikes sändebud, markis de la Chetardie, ber om den nåden att få företräder, sade han. Ah, den gode markisen, utropade prinsessan, uppresande sig från sin liggande ställning. För in gesandten, han är oss mycket välkommen !n Lakejen öppnade de båda flygeldörrarne, och åtföljd af flere betjenter, hvilka buro stora ådor och paketer, inträdde markisen. Ah, ni kommer alldeles som en modhanderska, sade Elisabeth skrattande, i det hon ned mycket behag gick emot gesandten. Markisen föll på ett knä och kyste hennes ramräckta hand. Jag kommer att bönfalla om en nåd af len höga prinsessan Elisabeths, sade han. Ni vill komma mig att blygas,, sade Eli