Aftonbladet – 8 januari 1855, sida 1

dade sig blottröfver dem som voro der och saknade -iöke detstora antal soih hade förgätit heniie: ; Hon var ibland sina vänner uti den lilla emottagningstalen ; det var redan: sent :på aftonen, hofstateir och de mindre Fynnaderhade dragit sig undan; endåst de förtrognaste var det tillåtet att ännu dröja gqvar hos prinsesgan. ? ET Man hade pratat så länge, nu öfverlemnade man sig åt njutningen af den-behagliga, alltid färdiga konsten — musik. Vid en zittras klang sjöng en ung man. Elitsbethlåg vårdslöst utsträckt på en divan och lyssnade till tonerna. Bakom Henne stodo tvenne Herrar och aktgarva uppimärksamt på : ynglingens behagliga säng. v Elisabeth var en skön; lidelsefull qvinna. I dag var hon oemotståndlig i-sin mörkröda silfverstickade klädning, som omslöt hennes yppiga gestalt men lemnade hals: och bröst obetäckta, hvilka emot klädningens purpur framställde en skön motsåts i henhes lena, hvita och friska hud. Kanhända hadeen sträng domare efter antikens reglor icke kallathennes ansigte skönt; men det var ett af dessa ansigten som behaga och förtjusa männen, en skönhet hvars tjusningskraft icke så mycket består i dragens regelmässighet, utan ligger i deras vexlande uttryck. Det fanns så mycket lockande, intagande, öfvermodigt, mycket sägande, varmt lågande i derma qvinnas anlete. De fulla, mörkröda läpparne med deras hänförande leende, de mörka eldiga ögonen, huru förledande voro de icke när svärmeriets lättå slöja -beskugde dem, öch desså mildt fodnande kinder, enra högt svällande barm, bela denna gestalt, ätinu prålande i ungdomsglans — ty Elisabeht hade ännu icke fyllt trettio år — min Gud, hvem khadechon ickevkurnat förtjusa! Elisabeth vigste att hon var skön och retande — och detta gjorde hennes stolthet och glädje. Lätt kunde bon: förlåta den tyska prinsessan Anna stt hon intagit hennes plats