Aftonbladet – 8 januari 1855, sida 1

fattäde bägge hennes hävder. Du Vill förvisa mig ?D å 1 Anna såg ömt på honom. Nej, sade hon, mig sjelf vill jag förvisa, ty jag får icke se dig, min älskade. Men jag känner att detta offer är nödvändigt. Julia har uppöffrat sig för oss! Meden annah kärlek i sitt hjerta har bon för vår lycka HKögsinnadt börtgifvit än frihet. Vi äro nu skyldiga att bevara Hennes ära oantastad, på det att mängden af illasinnade ej må genomskåda henhes uppofftände handling. För Julias skull skäll och måste verlden tro att hon verkligen ör er gemål, och att det är kärlek somförenat e. Vi måste hädanefter bevara skenet, och i triumf bör ni föra er gemål på edfa gods, såfördrar seden, vi våga icke åsidösätta den.n Pfinsessan Anna bar rätt, säde Julia, sni måste på några veckor aflägsna er. Ieke för Min skull, jag här intet begär efter triumfer, men på det att verlden må tro på dehta sega och icke längre misstänka min prinsessa. Det var en smärtsarot ljuf timma; ett afsked med tårar och dock bertsande. Ännu i denna hatt skulle grefven anträda sin resa till Lifland och Warschäu. Då tan iske ville SN Kra Hemlighet af hans förbindelse med ulia, beköfde grefveh sitt höfs och TA familjs samtycke. Anna försåg honom med bref och respass. De bästa och skönaste Krönogods i Tifland öfverlemanade hön som brödgåfva åt ih Julia och tillställde, grefvån de nödiga dökuitehterna till dras besittning. Oe Och Slutligen kom sitta afskedsstunden. De lågo i hvärandras ärmar och Svårt en evig orubblig kärlek) en ööfvervinnelig tfohet, de svuro, — min Gud hvad svär fån icke allt när man älskar, 7 : : Han slet sig ur hetihes ärmär och störtade till dörren. ; a a LEf väl Anna, lef väll Dörren slöt sig efter Honom, han vär borta. En kall tysniog genomilade Anitas leder, en förfärlig aning intog henties själöck lede sig som en mörk slöja öfver hennes hjerta.