J -— kejsarens hotmästare, bärande på en guldbroderad dyna de kejserliga insignierna. Anna Leopoldowna tog den unge Ivan på gina armar; barnet tog emot henne och utsträckte jollrande sina armar efter den lygande kejsarkronan. Anna, med sin son på armen, gick majestätiskt till midten af salen, och der upphöjande barnet, sade hon stolt: här hafven j er kejsare! Vördnad för er herrskare ! På knä för kejsaren ! Det var ett trollslag som träffade alla lika, såväl generalerna som palatsets tjenstemän och betjening. Alla föllo på knä, alla bugade sig ända till jorden. Anna njöt med ett stolt löje denna triumf under det hennes gemål med harm och blygsel i silt hjerta stod bredvid henne. Lefve kejsaren ! ljöd det ifrån alla läppar, och barnet Ivan, alla ryssars sjelfherskare, skrek med af förnöjelse öfver det brokiga sällskapets buller. Lefve vår höga regentinna Anna Leopoldowna! ropade nu högt Julia von Mengdens. Såsom ett dundrande jubelrop återskallade det i hela salen: Lefve vår regentinna Anna Leopoldownal En fjerdedels timma sednare hade generalerna aflägsnat sig, och kejsaren med sin hofstat återvändt till sina rum. Anna Leopoldowna blef allena med sin gemål och de nygifta, hvilka dragit sig undan i en fönsternisch och sagta talade med hvarandra. Anna vände sig till sin gemål och sade i en kall, skärande ton: Ni må tillstå min gemål, att jag är mycket ädelmodig! Det var i min makt att låta arrestera er som högförrädare, men jag föredrog att blott skämma ut er, emedan ni olyckligtvis är mitt barns fader.n (Forts. följer.) 4.