tillfälliga omständigheten att en och samma ! person är kung i båda rikena, icke hafva el-j ler böra hafva något gemensamt, emedansiti sådant fall, eller om de hade några gemen: il samma intressen som måste af. bådas rege-t. ringar gemensamt behandlas, vägen till hel-i: staten — detta spöke från Danmarks sednaji: ste historia, som i Norge synes hafva blifvit i. en välkommen bundsförvandt åt den söndringspolitik som är den s. k. unionspolitiken — emedan, heter det, Norges sjelfständighet då vore i fara att undertryckas genom den öfverlägsenhet som den talrikare natio-1 nen skulle vilja utöfva öfver den fåtaligare. Derföre betraktar också denne författare de af oss framställda förslagen såsom gående ikkej ud paa noget mindre end paa at forberede en Overgang fra den nuverende dynastiske Forening — hvori et hvert af Rigerne behoder sin fulde indre Frihed och Ret til efter eget Tarv at orine sine serlige Forbindelser med Udlandet, der ikke umiddelbart angaae det politiske Unionsforhold — til en Helstatsforfatning, hvori efterhaanden alle större Interesser ville blive gjorte til Faellesan ligzender, paa hvis Afgjörelse den megtigere Forbundsstat i Regelen vil komme til at udöve den vesentligste Indflydelse,. Då denna författtare redan oftare framhållit de betänkligheter som från norsk sida möta mot att gå in på så olika uaionstörhållanden, och iet mer visshet kan vetas att vår (Norges) nations piuralitet lika litet som våra statsmakter vilj uppgifva en sjeifständighet, som ett 40-årigi å.njutande lärt oss att skatta, och hvilken det änau är hvarje Norrmans pligt att häfda:., så vill han icke nu ingå på någon närmare utveckling af den r:khaltiga frågan om unionens önskligaste ordning, men anmärker attj: Norge faktiskt visat sitt fulla erkännande a l nyttan :ör begge rikena i dea största möjlig: I lättnad af deras inbördes gem-nskap, hvilken : från norska sidan säges hafva blifvit befor-1. drad genom vägoch broanläggningar och de medgifvanden som blifvit gjorda åt svenska handlande vid försäljningen af svensks varor i Norge, ävensom det ställes i utsigt att, sedan Norrmännen öppnat sin kusthande för engelska fartyg, en dylikt förmån äfven mot full reciproctet, kan komma att inrymmas åt Svenskarne, Hufvudsskens, tillägger vidare, är att ski!ja mellan de rent unionella och de frivilliga, om man så får säga, prii vata beröringarne mellan båda folken. T dej: senare måste Norge förbehålla sig samma frihet i afseende på Sverge som i afseende på j: andra stater. Vi hafva citerat dessa uttryck : i trogen öfversättning. ; Vi tillåta oss en enda anmärkning vd den) sist anförda satsen, att Norge måste förbe-l hålla sig samma frihet i sina icke-unionella, det vill siga sociala eller allmänt :olkliga i f rhållanded till Sverge, som till alia andra stat-r. Månne den också är sann om man omvänder den och siger att Norge är lika fritt i sina förhållanden till Sverge som till öfriga främmande stater? Detta tycks beklagligtvisvara långt ifrån händelsen, och man har i Sverge på senare tider mer och mer börjat inse, att den sociala beröringenp med rent främmands stater, samt aila dmellan särskilda Jänder för kaltureos beria:jande och ömsesidig nytta och trefnad vidtagna gemensamma anordningar, skulle: från Norges sida röna Jångt mindre motstånd, om det gällde hvilken annan stat som helst än det ucierade brödrafolket. Vi säga detta utan den ringaste skymt till förebråelse, och vi finna till och med helt naturligt, att. med de inpräglingar om svenska folkets amalgamationsplaner som så länge och så oförskylladt varit gångbara i Norge, och den helstatsför skräckelse som synes hafva påkommit våra grannar till följe af de sista årens händelser i Danmark, skall Norge i den aldra minsta närmelse till politisk, ej blott dynastisk union; se idel vådor för sin sjelfständighet. Om gammal: statsvishet vid några tillfällen öppet klagat öfver den demokratiska lukten af norska inrättningar och samhällsseder, och ung sjelfförtröstan någon gång lika öppet skrutit öfver armeer, med hvilka man inom kort skulle stå i Christiania, så hafva sådana känslor eller åsigter varit ej blott främmande utan i grund motsatta dem som hysas af den stora allmänheten, och af allt förhatligt, som en regering i Sverge skulle kunna företaga sig, funnes knappast något för hvarje rent svenskt sinne mer förhatligt och upprörande, än om någonting försöktes mot norska statsförfattningens frihet. Norrmännen skola i detta afseende en gång göra oss full rättvisa, om ej förr, när den opartiska historien kastat j! sin klara dager öfver Skandinaviens öden j1 sedan föreningen. Unionen är således ett binder för den lifligare förbindelse som skulle kunna på rent social väg åstadkommas mellan båda folken. Det är förunderligt huru det norska Morgenbladets: före den 4 November utkastade tanke, att unionens npplösning vore en möjlighet, som icke innebure någon oersättlig förlust, börjat efter samma 4 November sysselsätta mänga sinnen här i Sverge. Man resonnerar så, att då den tvungna förbindelsen mellan två folk, som af naturen höra tillsamman och hvilkas natnarliga sympatier för hvarandra äro ett af sekler bevittnadt faktum, i sjelfva verket medfört så reånga sorgliga slitningar mellan båda, så kunde den tvungna förbindelsens upplös-: ning i godo endast leda till en frivillig för-! ening, hvari folken skulle ingå med hela sitt i! hjerta, utan fruktan för helstatsspöken, utan misstaskar på amalgamationssyften. Man säger, att Norge i sin förträffliga kommunala inrättning har sådana frön till sjelfstyrelse, och i sin frisinnade befolkning sådana garantier