m—ve— — — — — -—-——— — ———— — sågo hvarandra dagligen i mina rum, och eftergifvande för deras gemensamma varma böner, samtyckte jag att de i dag skulle högtidligt förenas genom den presterliga välsignelsen och derigenom göra deras familjers motstånd om intet. Se der, mine herrar,, fortfor Anna med högre stimma, är den enkla förklaringen på deana gåta. Men jag var skyldig mig sjelf denna förklaring, emedan jag mycket väl vet att det lömskt smygande förtalet och den uppfinningsrika elakheten gerna vilja indraga äfven mig i sitt förderfliga nät, och att det gifves ett visst fientligt och ondskefullt parti som, uppbragt deröfver att er regent blott är en qvinna, gerna önskade kunna bevisa att en qvinna alltid är ett svagt, felande och syndigt väsende. Men vakten eder att sätta tro till denna saga. Tigande, med nedslagna ögon, stodo generalerna inför regentinnan, som med lågande blickar betraktat dem och nu med ett ironiskt leende vände sig till sin gemål: Er, min pring och gemål, er är jag oändligt förbunden. Ert ömsinta hjerta förskaffade mig ädelmodigt detta tillfälle att för mina förste och mest älskade tjenare och undersåter kunna rättfärdiga mina gerningar och sålunda afbryta spetsen på de smädelsens pilar man riktade mot mig. Jag tackar er alltså, min gemål. — Men se der kommer vår kejsare. Flygeldörrarne öppnades i detsamma, och en stor mängd tjenstemän och tjenare närmade sig. I spetsen för tåget gick Julia v. Mengden, bärande på siza armar en med briljanter utsirad sammetsdyna, hvarpå hvilado ett i guldtyg höljdt barn. På båda sidor om barnet såg man de rikt smyckade och med ordenstecken behängda ammorna och sköterskorna, och jemte dem