mer sig att mina generaler oanmälda ledsaga er till derag herrskarinna och regentinna? Prinsen stammade några förlägna, osarxmanhängande ord, hvilka Anna ej låtsade bemärka. Hon vinkade generalerna att träda närmare och sade sedan med sitt förbindligaste och mest tjusande leende: Ah, nu tror jag mig veta grunden för er hitkomst, mine herrar. Era loyala och trogna hjertan längta att nalkas er kejsare. Det är sannt, hans trogne undersåter hafva icke på länge sett honom, ty sjelfva kejsaren är icke skyddad för väderlekens skadliga inflytande, och vi hafva haft ganska fuktiga dagar, hvarföre den unge kejsaren icke visat sig. Jag skattar högt den afsigt som fört er hit, och billigar att min gemål så oförväntadt förde er med sig. J kunnen nu öfvertyga er, att kejsaren lefver och befinner sig väl. Julia, för hit den unge kejsaren.w Julia skyndade bort och grefve Lynar närmade sig vördnadsfullt regentinnan, med hvilken ban sakta talade några ord. Ni har mycket rätt, herr grefve,, svarade Anna högt, och i det hon vände sig till sin gemål och generalerna, fortfor hon: Grefve Lynar är med rätta bekymrad öfver den oförmodade offentlighet, som man gifvit hans förening med sin brud. Min hoffrökens familj vägrade sitt samtycke till detta förbund med en utlänning och yrkade att Julia skulle förmäla sig med en annan som de bestämt till bennes make. andra sidan gjorde familjeförhållanden det till en pligt för grefven att tills vidare hålla sin förbindelse hemlig. Julia, ansatt af sina obevekliga slägtingar, upptäckte allt för mig, och emedan jag älskar Julia och såg att hon skulle blifva högst olycklig med hvarje annan än grefve Lynar, gynnade jag hennes böjelse för honom. De