Aftonbladet – 4 januari 1855, sida 1

liksom han gjort med sin förra herrskare och vän, hertig Biron? Anna kände fruktan för den som hon till största delen hade att tacka för sin storhet. Hon hade då, när han gjorde henne till regentinna, blifvit tillräckligt öfvertygad, att hans arm var mäktig nog att störta en regent och nedslunga honom i stoftet. Hvad han redan förmått skulle han ju äfven nu kunna vara i stånd: att. göra? Hon -.omgaf den fruktade fältmarskalken med lyssnande spioner, lät bevaka alla hans handlingar och föra till sig hvarje hans ord, för att pröfva om de icke innehölle någon förborgad mening eller hemlig hotelse; hon lät fördubbla vakterna omkring sitt palats, och ständigt fruktande, ständigt modfälld, vågade hon icke mer att två dagar å rad bebo samma rum. Nomadlikt drog hon omkring i sitt eget palats; och med tankarne på Birons sofrum, vågade hon icke att utvälja sig en bestämd sängkammare; hvarje natt hvilade hon i ett annat rum och sjelfva hennes förtrognaste tjenare visste ofta icke i hvilken del af slottet det furstliga paret sof. De, för hvilka millioner ryska undersåter kröpo i stoftet, darrade ominatten i sina sängar för hvarje obetydligt buller, hvarje vindpust och hvarje luftdrag som spelade emot deras väl tillslutna och reglade dörrar. Det är väl sannt att Anna hade kunnat med ett enda maktspråk: lösgöra sig ifrån dessa qval, då det behöfdes blott en vink af hennes hand för att sända den öfvermodige och farlige grefve Minnich till Siberien. Ty giltiga förevändningar dertill felades icke. Grefve Miinnichs öfvermodiga stolthet gaf dagliga anledningar till missnöje med honom, emedan han ständigt genom trots och missaktning. förolämpade sin chef och generalissimus, prins Ulrich, som genom skarpa tillrättavisningar måste hålla grefven inom tillbörlighetens gränser. En sådan uppstudsighet emot en rysk herrskare var från äldsta tider ett oerhördt brott,