Aftonbladet – 4 januari 1855, sida 1

en fortsatt kedja af små qval och kränkninsar. Emedan man kände hans äregirighet var man beständigt misstänksam emot honom och bestraffade hvarje fel med obeveklig stränghet. Väl sannt, att regentinnan upphöjt honom ill förste minister, men Osterman, som efter den lyckligt verkställda revolutionen snart blifvit återställd till helsan, förstod att genom allehanda intriger och ränker förskaffa sig chefskapet för utrikes ärendena. Golovkin blef inrikes minister, och på detta sätt blef orefve Minnich, trots sin titel af förste minister, endast och allenast krigsminister. Han hade föranstaltat tvenne revolutioner, för att blifva generalissimus, och vann likväl ingenting annat än förödmjukelser och kränkningar, hvilka liksom nålstygn sargade hans bröst. FEMTE KAPITLET, REGENTINNAN ANNA LEOPOLDOWNA. Hon hade alltså nått sitt mål, hon var rezentinna, hon hade afskakat bördan af det Bironska förmynderskapet, och hennes mäkiga ord bjöd i det stora, vidtomfattande ryska riket. Var hon nu lycklig, denna stolta och mäktiga Anna Leopoldowna? Ännu insen hade sutit lycklig och bekymmerfri på len ryska tronen; hvarföre skulie Anna mer in andra kunna vara det? Hon hade läst ryska herrskarehistorien, och denna historia var skrifven raed blod. Anna var en qvinna och darrade när hon tänkte på gift, dolkar och svärd, hvilka alltid i Ryssland omgifvit tronen och varit det ofelbara medel, hvaraf Försynen betjenat sig för att rensa tronen. från en tyrann, men visserligen också blott för att läta den ena tyrannen efterfölja den andra. Anna, såsom sagdt, darrade för dessa Försynens vägar, och då hon blickade på Männich, denne man med den molnhöljda pannan och den hemligt hotande blicken, då rågade hon sig sjelf med inre rysning: skulle kanhända Försynen hafva utsett honom till min baneman? Kan han icke störta mig,