Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 2

Så länge Osterman ännu var synlig och kunde mottaga andras hjelp, skrek och pustade han jemmerligt; men så snart portchäsens dörr blifvit tillsluten om honom, och hans lifegne börjat lufsa af till hans palats, då försvunno alla spår af lidande, och ett listigt, förnöjdt leende utbredde sig öfver hans ansigte. Jag tänker jag användt min tid väl, hviskade han till sig sjelf. Den goda Männich blifver icke generalissimus, och den gamle, bräcklige Osterman kan nu, utan att blifva misstänkt, lungt gå till sängs och i all maklighet afvakta händelsernas utveckling. En så beskaffad sjuklighet i rättan tid skyddar emot ödets alla ledsamheter och tvärstreck! Det erfor jag efter Peter den andres död. Hvem vet hvad då för tiden blifvit af mig, om jag icke varit klok nog att hålla mig sjuk och sängliggande, till dess Anna uppstigit på tronen! Jag är således nu äfven sjuk, och i morgon, ja, då få vi sel — Lyckas sammansvärjningen, — nåväl, då kan det hända att den gamle Osterman tillräckligt återhemtat sig för att taga något litet af statsoch regeringsbördan på sina egna skuldror, och derigenom lätta den något litet för den gode Minnich ! TREDJE KAPITLET. HERTIG BIRON AF KURLAND. Regenten Biron hade i dag beredt sina gäster en särdeles lysande middagsmåltid. Grefve Miinnich var en stor älskare af bordets nöjen, och sittande vid regentens sida öfverlemnade han sig helt och hållet åt den muntra sinnesstämning som de förträffliga pastejerna och det herrliga vinet framkallade. Stundom glömde han till och med sina högtsträfvande planer för den kommande natten, under det muntra pratet med Biron; men om