Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 1

Han har så stora fickor, den der gode Minvich, och dertill en så stor hand! Och leende nickande med hufvudet, öppnade han vestibuldörren. En hastig, forskande blick öfvertygade honom att han var allena, men hans panna mulnade dock nör han varseblef grefve Minnichs kappa kastad öfver en stol. Aha, han har förekommit mig,, mumlade han missnöjd, nå, nå, vi få väl se hvem som springer fortast. I dag han, i morgon jag, — jag håller mig till morgondegen! Helt och hållet glömmande sina föregifna stora krämpor, gick Osterman med raska steg genom försalen och utbrast, i det han aftog sin söndriga pels och kastade den öfver Männichs guldgalonerade kappa: Se bara, ett sådant der gammalt plagg är ändå istånd att göra den rika praktfulla kappan alldeles osynlig! Icke ens ett skymt af det glänsande guldet är synlig; allt betäckes af min gamla, af Männichs ofta förhånade pels! — Hvad ban skall fröjda sig, den gode fältmarskalken, att finna sin kappa uti så godt sällskap; jag vill hoppas att min pels lemnar honom några synbara kära minnen på hans gyllne mantel! Nå, herr fältmarskalken är mycket tapper, och jag gifver honom dermed tillfälle att göra ett fälttåg på sin egen mantel! Den narren, hvarföre älskar han icke dessa små djur, och vill likväl låtsa vara Ryss! Då han öppnade dörren till nästa rum antog hans gestalt åter det sammantryckta; orklösa tillstånd han förut visat, och hans. anletsdrag buro stämpeln af mattighet och lidande.! Ah, det är nin, sade prins Ulrich, i det han gick grefven till mötes, under det Miinnich var inbegripen i ett lifligt samtal med Anna Leopoldowna, som stod framför ett skrifbord, der Minnich syntes förklara någonting som var skrifvet på ett papper. Vi hafva länge väntat er, min värdige dyre grefven, : fortfor prinsen, som med ett godhetsfullt leende räckte honom sin hand. De gamle och sjuke hafva alltid det ödet