Aftonbladet – 28 december 1854, sida 2

hvar och en frågade sin granne hvem han vore. Kommendör Souvre och herr Dubois, som språkade uti en fönsterfördjupning, betraktade honom uppmärksamt, liksom bemödade de sig att igenkänna honom; men helt tvärt hörde man en röst utropa: Gud förlåte mig! det är ju Noiraud. Julius vände sig hastigt om och befann sig ansigte mot ansigte med mäster Roullard. Det är han! utropade guldsmeden, och ati hofdrägt! Hvad gör du här, olycklige? Ni ser ju, jag väntar hans eminens, svarade Julius, bemödande sig att antaga en ledig hällning. Men, sannerligen tror jag icke, anmärkte kommendören, som närmat sig med generalförpaktaren, det är samma gosse, som pni i år körde bort. En guldsmedsgesäll härl, utropade herr Dubios skandaliserad; hvem har kunnat bevilja honom inträde? hvad kan han vilja kardinalen? Det är hvad vi få sc, afbröt herr de Souvrå, ty här kommer hans eminens. Mazarin syntes också verkligen i detsamma i dörren, och hvarje enskildt samtal upphörde. Förste ministern närmade sig, helsande och stannade litet emellanåt för att lyssna till nåzon ansökan. Han kom sålunda ända till den plats, der Julius befann sig, och smålog då han varseblef honom. Ahal du är här, sade han och slog vänigt Julius på kinden med sin handske; nåväll huru befinner du dig i dag, poverino? Mycket bra, guffar,, svarade Julius. Man skulle kunna sagt att en magisk kraft åg innesluten i detta ord, ty knappast hade den unga gossen uttalat det förr än det förmärktes cen rörelse bland illa hofmännen. Alfa blickar fästade sig på honom; alla mum