Aftonbladet – 28 december 1854, sida 2

Man kan Jlätteligen föreställa sig vår hjeltes missräkning, då han åter befann sig på gatan. När han sammanslog hvad han erhållit, befann det sig att kardinalen tvang honom at offra all gin tid och sörja för sin bostad, föda och kläder, alltsammans på egen bekostoad, utan att bevilja honom någon annan ersättning än titeln af hans gudson. För knäfveln! kapten Julianos förbindelser lära ej komma att ruinera ministern, tänkte den unge, i sin väntan bedragne guldsmedsgesällen. Det hade varit bättre för mig om jag ingenting fått veta, då hade jag kunnat försöka att få komma åter till mäster Roullard eller fått skaffa mig en plats hozs någon annan mäsiare; men, nu bar ju hans eminens förbjudit mig detta steg, och om jag icke i morgon infinner mig på bans kallelse, Gud vet hvad som kan hända! Mången förgås på bastiljen, påstår man, för dre olydnad än så. Jag måste väl således finna mig uti att emottaga min guffars ynnestbevis. Under det han så språkade med sig sjelf, uppnådde han sin vindskammare, der han med beklämdt hjerta inväntade morgondagen. NI. Följande dagen infann sig Noiraud i kardinalens boning, på den för audiensen utsatta timman, och 1 fullständig hofdrägt. Det var en qvarlåtenskap efter en gascognisk adelsman, som komnit till Paris för att anhålla om en plats, och som sett sig tvungen att sälja sir adelsuniform för att skatfa sig medel till hemresan. Julius hade användt en del al sina sparpenningar till detta uppköp, och fann sig föga ersatt för sina utgifter genom det föl honom fremmande utseende af en adelsman som hans nya kläder gåfvo honom. Då han inträdde i audienssalen, fästade gig allas ögon på honom, och han hörde huru