Aftonbladet – 28 december 1854, sida 2

ridare segling. KONGL. TEATERN. Annandag jul gefs Trollflöjten, som, utom operans eget höga intresse, denna gång äfven medförde ett särskildt: fru Romani caf nemligen för första gången Nattens drottning. Trollflöjten är ett verk, som man, i anseende till den här behöfliga stora fruntimmerspersonalen, blott sällan får höra väl gifvet. Bland de nio damerna fordras två prima donnor samt sju goda och öfvade sångerskor. Nattens drottning har isynnerhet alltid varit en svår stötesten i anseende såväl till koloraturen och det ovanligt höga stämläget, som till den egna individualitet rolen erfordrar, hvarföre den ock i mannaminne här ej velat lyckas. Fru Romani är onekligen den bästa Nattens drottning vi erinra oss härstädes; hon gifver partiet med energi, lyftning och framför allt med den utmärkta sceniska konst som denna sångerska innehar. De båda arierna sjungas numera utan transposition, och ganska intressant är det att höra den i de lägen, hvarpå de ursprungligen beräknats, ehuru stämningen sedan Mozarts tid stigit tillräckligen för att i allt fall kunna motivera en omsättning. Dramatiskt betraktade, innebära dessa arier visserligen något annat än en briljant konsertmusik, för hvilken mången ännu anser dem. Den inställsamma allokutionen (i recitativet) till Temino, den lika rörande som lifliga be rättelsen i larghettot, äro endast förberedelser till de bländande förespeglingar, de fantastiska luftslott, hvarmed drottningen i allegrot upptänder ynglingens fantasi och inspirerar honom till den djerfva bragden. Samma medel använder hon hos Pamina i den andra ariat:; dock naturligtvis i en helt annan färg, äfvensom de förberedande stegen här äro öfverflödiga, hvarföre denna aria endast består af allegrosatsen. Om Mozart verkligen af den vokala individualiteten hos den första representanten af Nattens drottning föranledts till denna behandling af hennes arier, så måste man desto mera beundra den konst, hvarraed han förstått att begagna hennes virtuositet till anbringandet af den högsta dramatiska sanning, och derigenom af denna karakter bildat en skarpt kontrasterande motsats till Sarastros. Ur denna synpunkt synes ock fru R. hafva uppfattat partiet i dess helhet, hvarföre ock hennes effekter här äro lika lifliga, som oftast sannt dramatiska. Dock fraserar hon vissa ställen i första arians larghettosats nog kantigt, äfvensom den italieniserade slutfrasen i samma sats är helt och hållet oämplig. Allegrots tempo är för hastigt: karakterens majestät lider deraf — stundom ock passagerna. I sista arian derem .t är fru R:s uppfattning ren; utan uppehåll korsa sig lidelsernas blixtar och just i sitt fall utvecklar hon den mest imposanta storhet. Om slutnotens förläggande i öfra oktaven är så alldeles i sin ordning, vilja vi lemna derhän; att den åsyftade effekten realiseras, är visst. Serastro gafs denna gång af hr Willman. Denne unge, med en ypperlig basstämma utrustade sångare har sedan förra säsongen ej obetydligen vunnit; dock är hans föredrag ännu något kärft, och den herrliga blandningen af mildhet och majestät hos den egyptiske hierofanten har ännu ej rätt lyckats honom. Synnerligast önska vi uti hans dialog med Pamina (2:dra aktens final), som dessutom gick något för fort, mera portamento och sostenuto. För öfrigt befinner sig hr W. på god väg; äfven hans sätt att säga talrolen förtjenar beröm. Åtskilliga oegentligheter, som förr egi rum, äro numera afstyrda, och i öfrigt göra sig flera bland sångarne förtjenta af beröm; dock förekom här och der äfven en brist på uppmärksamhet, som man ej väntat finna. Föga skäl hade man ock att prisa ouverturens exekution: uppmärksamhet och pietet saknades. Representationen gafs för i det närmaste fullt hus.