ost ———VÄÄS GUDSONEN. Af EMILE SOUVESTRE. (Slut från lördagsbladet.) Verkligen, jag tror jag påminner migp, sade Mazarin; och denne son ss. ,Det är jag, afbröt Julius skrattande. Julius Noiraud från Grenoble! Jag har just i dag fått veta att ni var samme kapten Juliano, och då sprang jag genast hit. Guffar mår bra, vill jag tro? Ehuru oförutsedt igenkännandet ock var, fanns det i den unge -gossens sätt en ledighet och en glädtighet som roade kardinalen. Han frågade honom huru han kommit till denna upptäckt och på hvilka grunder han stödde sin utsago. Julius framlade först för honom de papper han medfört, sedan berättade han helt okonstladt allt hvad som ti!ldragit sig, Mazarin ville se den biografiska smädeskriften och genomgick den utan-att ens rynka på ögonbrynen; men då den unge handtverkaren slutat tala, såg han skalkaktigt leend? på honom. Nå! är du bra glad att ha återfunnit din guffar?, frågade han, vAckl! det är en himlens nåd! utropade Julus; om ni visste huru väl jag har behof af er hjelp. ..l För tusan! du är då illa deran i dina. afförer?p ,Åh mycket illa, mycket illa, guffar. Och du har kommit att uppsöka mig i förnopping att jag skall upphbjelpa dem., Ja, visst fan har jag räknat på attri, som så många gånger räddat Frankrike, inte skulle ha någon svårighet med att hjelpa en stackars gosse som jag ur klämman.,