Aftonbladet – 23 december 1854, sida 2

vägrade att höra honom, att han ej satte tro till hans utsago, att han ännu en gång skulle köra bort honom; en sådan förödmjukelse kunde han naturligtvis nu mindre än förr fördraga, sedan han visste sig vara slägt med förste ministern. Det vigtigaste nu var att göra sina rättigheter gällande. Hade han bara en gång erhållit sin guffars beskydd, så tviflade han ej längre på att återvinna mäster Roullards välvilja, han, som alltid var den lyckliges och rikes vän. I följd häraf öändrade Noiraud beslut, och, sedan han sprungit opp i sin lilla kammare nära Palais de Justice, för att hemta dopsedeln som bestyrkte hans titel af kapten Julianos gudson, styrde han kosan så fort han förmådde till kardinalens hotell. Framkommen dit, frågade Julius efter en af sina landsmän, vid namn Petter Chattart, hvilken då innehade den vigtiga befattningen af förste kock i kardinalens kök. 1 följd af sina :olitiska tänkesätt hade Julius sedan flera år försummat denna bekantskap, och Chottart kände i förstone knappt igen honom. Likväl, sedan man ömsesidigt helsat och utbytt några vanliga höftighetsbetygelser, frågade kocken guldsmedslärlingen hvad som förde honom dit, hvartill Julius svarade, det han önskade att få tala med kardinalen. Kocken trodde att han ej var rätt slug; men utan att yppa hvad han bade att säga åt förste ministern, fortfor Noiraud att upprepa det han måste få tala med honom, kosta hvad det kosta ville. Och ni har trott, att det ej behöfdes mera in att anmäla er för att få er önskan uppfylld, min kära vän? frågade kocken spefullt. Nej,, viset inte, svarade Noiraud; men jag räknade på att ni kunde anvisa mig huru det skulle gå till att få tillträde hos hans eminens.