Aftonbladet – 23 december 1854, sida 1

mäster Roullards vanliga kunder; men de hade fått höra talas om några arbeten i guld och slfver, som Koullard nyss exponerat, och de önskade se dem. Guldsmeden öfverhopade dem med artighetsbetygelser. Han vände upp och ner på allting i boden för att finna något i deras smak, och han inblandade omsorgsfullt i sina artigheter till herrarne oupphörliga försäkringor om sin oinskränkta tillgifvenhet för kardiralen och hans parti. Som man lätt inser, kunde just inte mäster Roullard skryta med särdeles fr thet i tankar och åsigter. Hans samvete var, lik en barometer, 1 ständigt stigane eller fallande, allt ef:er som vinden blaste, och hans förnämsta diktan och traktan var att söka hvad som kunde gagna hans egennytta. Med temligen medelmåttig skicklighet i sitt yrke, hade det ändå lyckats honom att svänga sig upp till det slags anseende han innehade; hans sjelfviska ihärdighet ersatte hans brist på öfverlägsenhet. Han hade just aflagt för generalförpaktaren och lir Colberts räkning några silfverpjeser, och låtit pruta med sig arsenligt, derför att herrarne voro kardinalens anhängare, då boddörren häftigt upprycktes af en ung man omkring 25 år gammal, spenslig till växten och vanställd af koppärr; likväl, ehuru fult hans yttre än var, låg dock deri ett uttryck af klokhet och beslutsamhet, i förening med godhet. Den nykomne kastade höftigt på disken ett paket, som han burit under armen. God dag, patron,, utropade han, sedan han bugat sig för adelsmannen och herr Dubois, jag kan väl tro att ni varit orolig för min skull, då jag ej, som sagdt var, kom hem i går afton; men hr Nogent uppehöll mig för att laga en silfverbordsurtout.