förlossningen, utan att puerperalfeber varit förhanden; äfven hade hon sett flera barnsängsqvinnor som klagat öfver smärta i låren eller haft svullnader på lärens inre sida utan att de varit angripna af puerperalfeber. Fru Engholm, som tjenstgjort under fra Döhles frånvaro på landet, intygade: att hr Retzius såväl besett som med handen undersökt Samuelssons tillstånd innan han ordinerat andra spanska flugans päläggning; att denna undersökning sträckt sig såväl till de angripna ställena å kroppen, som till underlifvet, hvilket ej varit uppdrifvet; att hr Retzii föreskrift om sängklädernas rening afsåg, att detta skulle ske sedan patienterna blifvit flyttade från det rum der Samuelsson legat, och rummet sälunda blifvit utrymdt — hennes förut gjorda uppgift, att de sängkläder Samvelsson begagnat skulle genast efter hennes bortfyttning uttagas och renas, hade tillkommit genom ett missförstånd —; att hon straxt före Samuelssons bortflyttning sett att hennes högra lår ej varit angripet, och att Samuelsson aldrig klagat öfver smärta i detsamma. Då hon gjordes uppmärksam på doktor Böttigers utsago rörande denna kroppsdels tillstånd, när hon straxt derefter samma dag tog vård om Samuelsson, tycktes hon vilja antaga, att den af hr Böttiger anmärkta svullnad kunnat uppkomma under hustru Samnelssons transportering, och vidblef bestämdt sin egen utsago om patientens till. stånd straxt före flyttningen från Pro Patria. Aktor, borgmästaren Mellbin, anmälde nu att han vid besök å Pro Patria för att inhemta könnedom om lokalen erfarit att i det rum, som ligger utanför allmänna rummet och hvilket af patienterna begagnas vid deras naturliga uttömningar, men nu saknar kakelugn, så att det är nära nog att förlikna vid, som orden föllo, ett uthus, skall förr ha funnits en kakelugn, hvilken hr Retzius låtit nedtaga och till sig hemföra, skolande den nu vara uppsatt i hr Retzii drängstuga, samt att vid inrättningen skall förr ha funnits ett badkar af koppar för patienternas behof, men att hr Retzius förut låtit utbyta detta mot ett honom tillhörigt badkar af bleck, och sedan afhemta äfven detta sednare, men likväl fordrat att fru Döhle skulle betala detsamma säsom genom hennes försummelse förkommet. Äfven öfver dessa omständigheter ville hr Mellbin, att hr Retzius skulle förklara sig. Hr Retzius ansäg aktor öfverskrida sin befogenhet, då han ville utan uppdrag inqvirera i frågor som rörde en enskild korporations rätt, och vägrade att häröfver afgifva förklaring. Hr Mellbin vidblef emellertid sitt yrkando, förmenande att i ett mål af beskaffenhet som detta, all männa åklagaren hade till pligt att söka alla möjliga upplysningar, och då man antagit att hustru Samunelssons sjukdom uppkommit af förkylning i det rom, från hvilket kakelugnen blifvit borttagen, så ansåg han synnerligen vigtigt att få utredt i hvad mån hr Retasius kunde anses vara vållande till detta rems kalla beskaffenhet, hvilket hr Retzius först under rättegången sagt aldrig hafva varit med kakelugn försedt. Sedan domstolen ålagt hr Retaius att förklara sig öfver hvad hr Mellbin nu anmält, upplyste hr Retzius att det ifrågavarande rummet förut varit inrättningens arkiv och då försedt med kakelugn; men då det skulle användas till sitt nuvarande ändamål, hade det befunnits nödigt att i detsamma applicera ett dragrör, som kunde afleda de ohelsosamma dunsterna; för att lemna plats åt detta dragrör hade man ansett behöfligt att nedtsga kakelugnen; direktionen hade dä medgifvit hr Retzius, som åtagit sig att läla verkställa detta arbete på egen bekostnad, att få utbyta denaa kakelugn mot en honom tillhörig glaserad, hvilken vore lämpligare att användas till reparation af de öfriga kakelugnarne i inrättningens lokal; detta hade skett, och den af hr Retzius lemnade kakelugnen finnes ännu på inrättningens vind. Ordföranden tillfrågade nu hr Retzius, om han kunde med något protokollsutdrag styrka sin förklaring i detta hänseende. Detta förmenade hr Retzius vara öfverflödigt, dä ordföranden i sällskapet Pro Pasia vore närvarande och säkert kunde upplysa att han af haudlingarne inhemtat hurusom det verkligen sä förhölle sig som br Retzius uppgifvit. Hr hofmarskalken Aminoff förklarade med anledning häraf, att han såsom ordförande och direktionsledamot velat öfservara förhandlingen för att kunna inhemta de upplysningar som voro nödiga för inrättningens förvaltning, och hvad beträffade nu ifrågavarande kakelugn, så vitsordade han att i ett protokoll, som varit fördt långt förr än han tillträdde sin ordförandebefattning, han läst ett beslut om sädant utbyte af kakelugnar, som nu hr Retzius omförmölt, ehuru ban ej kunde upplysa om ordalagen varit bestämdt sådana, som hr Retzius citerat dem. Då aktor äfven pyyrkade att få förklaripg rörande badkaret, afstyrkte hr Retzii rättegängsbiträde sin klient att häröfver något yttrande afgifva såvida icke aktor ville tilltala hr Retzius för olofligt tillgrepp; men hr Retzius förklarade sig villig att äfven i deana del lemna upplysning. Ett badkar af koppar hade funnits såsom inrättningens tillhörighet, men det var af sådan konstruktion, att de sjuka ej kunde ieri aedläggas, utan var begagneligt blott för friska personer eller sådana som sjelfva kunde krypa nedi detsamma. Med direktionens goda minne — om det var tillfölje af något formligen inprotokolleradt direktionsbeslut, kunde hr Retzius ej erinra sig — hade hr Retzius lätit till iorättningen föra ett honom tillhörigt måladt kar af bleck, som kunde begagnas äfsen af sjuka, och i stället lätit till sig hemta inrätt ningens kopparkar, hvilket likväl sedermera vid hvarje inventering blifvit i inventarieförteckningen upptaget säsom inrättniogen tillhörigt men med anmärkning att det stär hos professor Retzius å Kungsholmen. Badkaret af bleck hade deremot fått qvarstå vid inrättningen, ehuru hr Retzius icke kunde erinra sig att någotdera karet varit nånsin begagnadt derstädes under den tid af 30 år han vid Pro Patria fungerat. Hvad beträffade frågan om bleckkarets äterhemtning af hr Retzius, förklarade ban att han en dag funnit det borta från inrättningen och frägat fru Döhle efter detsamma. Hon hade då svarat, att ett bud, som varit försedt med hr Reizii skriftliga sedel, afremtat det till låns. Hr Retzius kunde ej erinra sig att han åt någon utlånat karet, och fru Döhle kunde hvarken förete hr Retzii sedel eller uppgifva hvem som erhällit karet. Med anledning häraf hade han örklarat, att fru Döhle finge ersätta detsamma. Sedermera hade dock karet kommit till rätta, och hr Retzius hade funnit, att han glömt det han medgifvit dess utlänande; det finnes nu vid inrättningen. Då nu de båda nyinstämda mälen påropades och nälsegarne framträdde, föll fru Döhle i vanmakt, och villäts, sedan hon åter hemtat sig att från rätten aflägsna 3g. (Forts.) LORDS ONOER