Aftonbladet – 20 december 1854, sida 2

anses såsom återgängsvittne. Vidare förklarade sig domstolen oförhindrad att afgöra saken äfven i hvad den rörde kapten Silfverhjelm. Då Lindblom under rättegängen med döden afgätt, erfordrades ej nägot utlätande rörande honom; men rörande de öfriga tilltalade bestämde utslaget: Rolofsson dömdes att vara ärelös och böta 40 rdr bko samt icke mera vara vittnesbar; Schierx vara ärelös, böta 26 rdr 32 sk. bko samt ic vara vittnesbar, skolande båda dessa sakfällds af tillgång till böternas gäldande aftjena de 12 degars fängelse vid vatten och bröd samt: z kors enkelt fängelse; Sundberg och Lundqvist illdes, för det de burit falskt vittnesbörd, att böta 13 r !16 sk. bko hvardera och icke mer vara vittnesbara:; Slfverhjelm ansågs af domstolen besvärad af flere !i Jande omständigheter, men emot sitt nekande icke ös --tygad om vetskap eller delaktighet i de åtalade förbrjts serna, hvarföre ban, dä edgäng ej i detta mål kunde medgifvas, förklarades i brist på full bevisning ej kanna till saken fällas. Vid denna utgång af hufvodsaken ogillades kapten Silfverhjelms yrkande om ansvar för kommissarien Jäderin, hvilken dessutom blott anmält i poliskammaren hvad för honom af klockaren Hällen blifvit angifvet. Deremot fälldes kapten Silfverhjelm för aktors, borgmästaren Mellbins och kommissarien Jäderins missfirmande att böta 13 rdr 16 sk. bko. Rolofsson, Schierman, Sundberg och Lundqvist skola gemensamt, eller den bäst gälda gitter, ersätta klockaren Hållen rättegängskostnaden med 66 rdr 32 sk. bko. Hvad Rolofsson och Schierman anginge skulle för öfrigt utslaget underställas hofrättens pröfning och skärskädande. Kapten Silfverbjelm anmälde missnöje. — Uti April månad detta år blef drängen Andersson, i tjenst hos bryggeriidkaren Neumäller, bäktad derföre att han öfverfallit och slagit hr Neumäller. Under målets handlåggning i poliskammaren angafs Andersson att under forslandet till häktet icke allenast hafva knuffat konstaplarne utan äfven dragit knif och tilldelat en af dem ett sår i handen. Dä målet efter remiss förekom inför rädhusrättens 5:te afdelning, förklarade hr Neumäller att han icke ville yrka-något ansvar mot Andersson, belst ban vid tillfället varit af starka drycker öfverlastad. Polisäfverkonst-peln Thorssell förklarade af sådan aniedning, att han icke rot Andersson ville föra någon talan hvarken för väldet mot konstaplarne eller knifs dragande. Andersson undslapp således genom målsegarnes godhet ett strängt straff, frikändes och ställdes ä fri fot. För att motsvara denna godhet, anlitar Andersson en titulerad notarie C. A. Planck, hvilken uppträder och instämmer såvål br Neumäller som öfverkonstapeln Thorssell till rådhusrättens 4:de afdelninz, möll yrkande å dem begge af ansvar för olaglig häktning. Detta mål har förevarit otaliga gänger, och genom Planks krängel har en mängd vittaen varit hörda, så att ransakningen, efter fyra månaders förlopp, först nu är slatad. Fvarken Planck eller Andersson har å densamma skördat något gagn. Allmänna äÄklagaren bar uti sitt afgifna slutpästående yrkat, att i följd af den under målets bandlåggning förekomne bevisoing, Andersson för poliskonstaplars öfverfallande mätte dömas att böta 66 rdr 32 sk. bko, eller i brist af tillgång till böter undergå 28 dygns fängelse vid vatten och bröd, A Planck, hvilken enligt hvad under ransakbingen förekommit synbarligen tabbat Andersson att mot bättre vetande anställaroch fortsätta rättegången, yrkade åklagaren, . att Plauck sig sjelf till straff och vill varning. för den mängd s. k. sakförarare, hvilka operera inom rådbusrättens ningar, mätte af domstolen förklaras ovärdig att vidare föra andras talan. Dä målet i måndags forevar, äterkallada Planck åtskilliga mot polismakten i allmänhet fallda smädliga utlåtelser. Utslag i målet kommer nästa rättegångsdag att afkurinas. — Genom rådhusrättens 6:te afdelnings sist!. gårdag afkunnade utslag hafva renhållningskarlarne Johan Petter Forssberg och Gustaf Blimberg, häktad: och ilitalade att, säsom förut omnämdt är, hafva i Stadsgårdshamnven med hnif illa skurit norska matroserpe Jans Olsn och Ciemens Olsån, blifvit i brist at full bevisning från. ansvar frikände. — Charlotta Medin, under åtal för det hon, sedan hon dolt sitt hafvandeskap, Jagt sitt nyfödda barn å lön och slutligen trinsporterat det utanför Kungsholmstull, der hon nedlaggt det på marken och qvarlemnat detsamma, förevar vid dorastolen ånyo i går. Ett vittne och den tilltalades egen syster förmälde sig hafva till henne gjort framstäliniogar om hon ej vore i hafvande tiilständ, men derpå erhällit nekande och afvisande svar, systera hade till och med frågat henne om hon tänkte göra af med barnet, efter hon så envist dolde sin ställning. 4 Medin har uppgifvit att hon på torsdagsafton utlagt barnets lik, som anträffades på fredag vid middagstiden; men redan vid första ransakningstillfället förekommo omständigheter som föga stä i öfverensstälmmelse med denna uppgift. Ett vittne, hustru Andersson, hvilken var den första som på kallelse af gossen Sivert anlände till stället der barnet låg, intygade nemligen, att barnet ännu vid hennes ankomst var mjukt och liksom varmt, samt att skynket, hvari det var inlindadt, var torrt, ehura det fallit litet snö under natten. Liket hade först sedan det en stund legat i Anderssons rum stelnat. Dessa uppgifter styrktes nu såväl af en annan qvinna, som åtföljt hustru Andersson, som af tullinspektoren löjtnånt Schotte, hvilken blifvit genom gossen kallad till stället. Emellertid fortsätter Medin sin uppgift att utläggningen skett på torsdagsqväll och förnekar helt och hället att hon haft något biträde vid brottet. — En tvist om en vedsåg är föremål för domstols pröfning och hotar med vidt utseende följder. En f. d. poliskonstapel Eklund bar angifvit en gammal gumma, enkan Öberg, att hafva olofligen från Eklunds fader tillgripit en Eklund tillhörig vedsåg, samt yrkar med anledning deraf ausvar ä gummån. Hon Ä sin sida förklarar, att sågen är hennes, att hon fätt den efter sin i koleran i fjol a9idne måg, med hvars initialbokstäfver sågen är märkt, att hon haft den i sin värjo under den tid hon bott i sam ma lägenhet med Eklund, men att vid värflyttningen, då de båda flyttade till samma hus på Ladugårdslandet sågen, för henne förkommit. Vid höstäyttningen hade gumman fyttat till ett annat hus, men en dag, då hon skulle hemta vatten i den gård der Ekiund bodde, hade bon fätt se dennes fader begagna hennes såg, hvarföre hon tillkallat vittnen och satt sig i besittning af sågen. Båda vilja nu bevisa sig vara egare till den omtvistade sägen. Eklund har åberopat en dalkarl, som i går intygade att han för tvä är sedan å krogen Syltan till Eklund sålde en såg, hvars ställning af honom sjelf blifvit förfärdigad och säledes lått kunde igenkännas, synnerligen derpå att mellanstycket var skarfvadt, hvilket också verkligen var förhällandet med den ifrågavarande, som dalkarlen på det bestämdaste påstod vara densamma som han sålt, ehuru den då ej varit märkt med nögra initialbokstäfver; ett annat vittne som styrkte dalkarlens uppgift om säghandeln på Syltan, men icke kunde igenkänna sågen; ooh slutligen ett tredje vittae som pästod sig hafva förlidne vinter sett Eklund innehafva den nu ifrågavarande sägen, hvilken vid ett tillfälle då gått sönder, så att Eklund mäst då skarfva mellanstycket. Dalkarlen var isynnerhet mycket bestämd och utropade flera gänger, utan någon annan föranledning, att han tog på sin viunesed, att han kunde intyga o. s. v. hvad ban nu uppgaf. . Å Öbergs sida intygade ett par vittnen, att gummsn flere gånger under sommaren beklagat sig öfver förlusten af sin såg, som hon förmodade finnas i Eklunds vedbod och som hon förklarat sig vilja vakta ut; att hon längt förr, än Eklunds far nu befanns ionehafva sägen, noga beskrifvit dess utseende; att Eklund, sålänge gumman bodde i samma gård, aldrig a TJararmnt An In Lr CM srt