sina anyftningar; skådespel. ga Stackars onkel Jean! Så frisk qvällen förut! Hans nästan slocknade blick for än från den ena, än till den andra af de kringstående, hans läppar utstötte endast svaga och oartikulerade Jjud; hans tunga var paralyserad. Min ankomst, som han syntes vänta, lit en glädjeblixt stråla i han ögon. På en gång gör han ett sista försök, reser sig, pekar med handen på Therese och på den gamla fåtöljen, upprepar fiera gånger dessa begge rörelser, som om han fruktade att jag ej nog iakttagit dem, och återfaller mot sitt örngott hvarest; han ligger orörlig.a I Jag emottager era begge testamenten, min onkel, utropade jag med en värma, som borde göra smärtorna i hans sista ögonI blick mindre grymma. Olyckligtvis det var ett han den bemlighet som han varit på väg att anförtro mig, Hvarest finna de besparingar som hans förutseende bestämt åt Therese? Jag gjorde sedermera efterforskningar hvilka ej medförde något resultat, hvarföre jag förmodade att onkel Jean kanhända innan han talat med mig redan anförtrott sig åt en annan, hvilket val han förmodligen sedermera ångrat. . Jag ansåg det icke desto mindre för en pligt att ersätta min kusin det stöd som hon nyss förlorat; det förekom mig som om min onkels sista blick gifvit mig en fars rättighet, hvarför jag ålade mig hans pligter. Den gamla fåtöljen hvars besittning ingen tänkte förneka mig tog jag med mig, och som botgörelse för mitt opassande gyckel beslöt jag att gifva den hedersplatsen i mitt arbetsrum. Min tant förklarade snart att hon ämnade behålla Therese hos sig. Om detta nu skedde af menniskokärlek eller beräkning, vann dock