denna bild danad enkom för den skådespelerska (m:lle Sjöberg) som framställer den. Uti den dramatiska kombinationen har författaren nedlagt stora förtjenster, bland annat uti handligens koncentrering till tid och rum. Då flera historiska tilldragelser blifvit i stycket inflätade, såsom försåtet vid Demmin, der konungen, åtföljd af blott 70 änska ryttare, öfverfölls af 1500 neapolitanare, planen att genom ett förgiftadt bref taga konungen afdaga 0. 8. v., så ha anakronismer naturiigtvis biifvit oundvikliga, men dock utan att författaren härutinnan trädt utöfver den frihet som är dikten medgifven. Några scener af stor effekt förekomma, t. ex. det ögoblicket då svenskarne bestiga slottet Emmeritz fallande murar. I alla hänseenden bäst täakt och genomförd är emellertid fjerde akten, som är full af dramatiskt bf, vi kunna nästan säga storhet. Andra delar af stycket äro deremot alltför utdragna och lemna det lyriska elementet väl mycket öfverhand. Öfver det hela är lagdt ett romantiskt skimmer. så att, stode skädespelet ej på sin fasta historiska botten, kunde man nästan kalia det) ett sagospel. Dialogen, alltigenom i bunden stil, utmärker sig för ett vårdadt, stundom skönt, någongång yppigt språk. Skådespelets framställande på scenen företer åtskilliga svårigheter, som man på Minde teatern sökt på bästa sätt besegra och verkligen äfven lyckats i flera delar, ehuru kanske icke i alla. Till en början, hvilken u;:pgift har icke författaren gifvit skådespelaren, då han fordrat af honom att på tiljorna framställa hvad hvar och en ibland oss vant sigl att betrakta såsom inkarnationen af allt stort, allt ädelt, allt högt som kan tänkas eller skå. das. Mindre teatern har dock gjort allt hvad göras kunde för att visa oss hjeltekonungens bild sann och lefvande; hon har uppdragit dess framställande åt den svenska scenens yppersta prydnad, åt Torsslow. Om vi derför någon gång finna oss ej fullt tillfredsställda, om vi emellanåt sakna det majestät, den öfverväldigande höghet, den ungdomliga kraft, som vi väntat, så får detta måhända till en betydlig del skrifvas på den öfverspända fantasi, som i Gustaf Adolf vil! se nästan något öfvermenskligt. I vissa delar dock, till exempel i denna fjerde ak, der författaren äfven nedlagt de rikaste materialierna till bildens helgjutna återgifvande, der) är Torsslow i sanning stor, och äfven de längst drifna anspråk finna sig säkerligen der icke blott tillfredsställda, utan öfverträftade. Deremot tro vi att en mindre teatralisk hållning i sluttablåen skulle iörhöja intrycke: af dess rena skönhet. En annan svårighet vid framställningen af det ifrågavarande skådespelet är den stora andel i bildernas skapande, som Topelius i allmänhet öfverlemnar åt skådespelaren, hvarigenom han gör dennes uppgift dubbelt vigtig och tager stora krafter i anspråk. Skulle väl t. ex. skådespelet Efter femtio år ha vunnit den framgång det rönt, om Drakenhjelms rol fallit i händerna j å en mindre öfverlägsen konstuär än den vi sett deri utveckla sådant mästerskap? En föga ringare uppgift har författaren lemnat den konstnär som skall återgifva titelrolen uti det här ifrågavarande skådespelet. Fru Lagerqvist, som på Mindre teatern spelar denna rol, är ej fullt mäktig att lösa denna uppgift. Vi ha dermed ej velat förneka hennes ganska berömvärda bemödanden. Man har mindre fog att hos henne klandra hvad som åstadkommes än att sakna hvad som fattas. Detta är framför allt den inre glöd och hänföreise, som betingas af Reginas till yttersta grad drifna svärmeri. Äfven sviker henne rösten just ide ögonblick då dess hjelpmedel tagas som mest i anspråk. Den förJorar sig i skarpa och klanglösa ljud, der deklamationen kräfver en melodisk fullhet och djup. Hennes stumma spel är deremot ofta ganska utmärkt. Kostymen är ypperlig. Uti furstens af Emmeritz rol inlägger hr Pousette mycken förtjenst. Redan hans maskering är förträfflig och han är ända igenom den ridderlige ädling författaren tecknat. Särdeles lyckligt framsäger han den vackra varningen till Regina att vaka öfver slottets kunglige gäst. Hr Ahman finner sig uti jesuitens rol på ett fält der han synes röra sig med mycken förkärlek. Hans mimik är i allmänhet ganska uttrycksfull och skulle knappast behöfva det biträde af ögonens hemeka rullningar som han något för flitigt anlitar. Hr Stjernström framställer uti Larssons rol en hjelte af den Banårska skolan. Han gör det väl, men synes oss ej böra gifva högre relief än oundgäng.igt är åt den något råa yta, under hvilken bjeltens rena, fosterländska hjerta bör så mycket möjligt är få skina fram. Mäktigt och oemotståndligt rycker hr St ernström åskådaren med sig genom det mästerliga sätt hvarpå han föredrager, sina såvger vid pokalen. Den unge finske krigaren Bertel framställes af hr Kinmansson med den lifliga värma man hos honom så högt värderar. Öfverste Axel Lilje, en annan representant af den finska troheten och hängifvenheten, historisk person, med historisk trohet tecknad, spelas med sanning och god hållning af hr Lagerqvist. Maskeringen är utmärkt, såsom alltid hos åcnne skådespelare. Återstår oss att nämna mllerna Nordgren och Sjöberg. Den förra spelar Dorthe, en rol ej synnerligen lämplig för henne och som troligen fallit på hennes lott endast för det sångnummer som öppnar stycket. MN Sjöberg är deremot såsom Kätchen fullkomligt i sitt element, utvecklande det okonstlade behag som är henne eget. ko oh Om MM mn VR Ls