Aftonbladet – 19 december 1854, sida 6

rr —— fall lefva, och började söka mig en syssla. Jag erhöll vackra löften, men en syssla upptäckte jag ej ännu på min horisont. I mitt inre lif gjo de jag reform på reform; några lyxartiklar blefvo första offren, men snart såg jag mig nödsakad att äfven angripa det nödvändiga. Jag vill ej göra er en berättelse öfver alla de missöden iag genomlefde; eländet är ett ämne som så mänga författare förut skildrat; påminn er den sorgligaste historia som ni läst häröfver och den skall ge er en föreställning om mitt. Jag hade lefvat sex månader i den mest nödstälida belägenhet och var uttröttad att nöta mina krafter i vexlingarne från hopp till förtviflan och från förtviflan till hopp. Det var just under kallaste delen af vintern. Jag var i saknad af allt; mitt lilla vindsrum var tomt, jag var hungrig, Jag frös; en löjlig tanka föll mig på en gång in: olyckan gör oss ibland vidskepliga. Jag mindes nemligen att min onkel en dag sagt mig vid försvaret för sin fåtölj: mvid kritiska momenter har den ingifvit mig lyckliga id6er,. Denna gamla fåtölj lefde ännu, den fanns der framför mig, den hade ej frestat en enda köpares vinningslystnad. Jag kastade mig på dynan, jag bakade mig fast vid dess armar med samma krampaktiga rörelse som då den drunknande omfattar en planka. Med ögonen riktade mot himlen väntade jag i denna ställning en lycklig inspiration ... ack, den kom ej! Efter en timmas fåfänga grubblerier reste jag mig ursinnig af vrede och kastade den afskyvärda fåtöljen til andra sidan af kammaren, oo. I samma: ögonblick knackade någon på tin dörr. Jag skyndade att öppna. Ett ögon. blick föll det mig in att jag kanhända h