el åsigter? För vår del tro vi det ej. Har man dessutom rättighet att förebrå Schwerin och Anckarsvärd att de infunno sig vid riksdagarne, så länge de trodde sig der kunna något uträtta? Det var ju deras rättighet; och om det eger någon grund att all rättighet innebär en skyldighet, så hafva de ju uppfyllt en pligt; och det är icke deras fel att deras inställelse vid riksdagarne icke berott af val; och om man lyckas att å bane bringa den förändrisgen uti riksdags-sammansättningen, att representanter af adeln väljas inom I kasten, så torde man med full visshet kunna förese att Schwerins och Acnkarsvärds vederlikar. komma att utsblifva; men om svenska folket på det hela kommer att anse sig beI låtet med förändringen, torde blifva en annan sak; och det är troligen ett sådant representationssätt som Svenska Tidningen påstår, att Schwerin och Anck:d bordt tillvägabringa. Svenska tidningen fritager med ett slags hån Anck:d ifrån aristokraterna; och dertill svarar han: att om han också icke bär något af de hundraåriga grefvenaran, som ännu illustrera riddarhuset, så tror han sig likväl vara aristokrat, — och han ambitionerar att vara det, men utur en helt annan ordets mening, än den som utgår ifrån födselns blotta tillfällighet.. Svenska Tidningen försmår ej att snart sagt såsom en anklagelse emot Anckarsvärd anföra: att han arbetat för de Richertska teorierna; och han gör sig deremot en ära af att hava uppfaitat dem; att bafva förstått dem, och ait, så långt han förmått, hafva till sin samtids och :ill efterverldens båtnad, ehuru fruktlöst, sökt genomdrifva dem; och oaktadt äfventyret att profetera i sitt eget land, vågar han likväl tro att de nu ifrån vissa håll förkättrade Richertska teoiierna, såsom produkter af den grundliga forskningen, af den u plysta slutfö. mågan, komma att åter dyka upp inför en tid, som bättre beredt sig för deras emottagande. Svenska Tidningen kommer omsider till 1840 års representationsförslag, såsom en hufvudanmärkning emot Anckarsvärd. Har det undfallit Sv. Tidningens uppmärksamhet eHer minne, huru lifligt detta förslag, med undantag af adel och prester, omfattades af det stora flertalet ibland svenska allmänheten? Känner herr redaktören hvilken del C. H. A; hade uti detta förslag? Vet han i hvad mån det öfverensstämde med Anckarsvärds grundsatser i denna fråga? Han har aldrig hyllat den allmänna rösträtten. Det förslag till representationens ombildning, som han gemensamt med expeditionssekreteraren Richert lemnade i allmänhetens händer, innebär dess åsigter om det i hans tanke ändamålsenligaste och för våra förhållanden mest passande, och han är en oafvislig anhängare af den dubbla valformen med direkta och indirekta val. Det var på denna grund han ifrigt förföktade antagandet af det kungliga förslaget vid 1848 års riksdag, som han då förestälde sig, oaktadt alla dess brister, vara uppriktigt menadt och utgånget ifrån en fast öfvertygelse om samhällets verkliga behof. Att han härutinnan bedrog sig, torde vara lika förlåtligt som att han icke förmåd:e öfvertyga 1849 års möte i Öreb:o om nödvändigheten att med uppräckta händer emottaga det; och om representationsfrågan för långa år blifvit tillbakasatt, så har dot skett genom den olyckligt allmänna opinion, som yttrade sig emot det kungliga förslagets antagande. Af ledamöter inom 1840 års konstitutioneutskott lefva ännu ganeka många som kunna v tyga bura litet Anckarsvärd förmådde vid frågor om hufvudgrundtatserna uti 1840 års representationsförslag, och att många hufvudsakliga förhållanden segrade emot dess åsigter, ehuru han slöt sig till majoriteten då han icke kunde öfverföra den till sina meningar. Sv. Tidningens yttrande, att 1840 års reprezentationsförslag under 15 år hindrat en representationsförändring, byggd på ömsesidiga medgifvanden och eftergifter, är något lindrigast så enfaldigt sagdt, att det endazt förtjenar att upptagas såsom ett föremål för det allmänna åtlöjet, di man icke vill använda en synonym af skarpare natur; och för huru många tiotal har väl då i logisk slutföljd 48 års kungliga förslag tillbakasatt representationsfrågans tillfredsställande lösning? Men Sv. Tidn. sammansfäller med 1840 års representationsförslåg de bemödanden som denna politiska skola skall hafva användt att göra de sista dagarne bittra jör den gamle konungen, som Sverge sjelf kallat genom sitt frivilliga val, som den ringaste grannlagenhet borde hafva lemnat att dö i lugn, och hvars förnämsta fel var att icke känna det folk han styrde, utan att bedöma oss såsom nordens fransmän, hvilket vi aldrig varit och aldrig blifva. Men denna skuld var icke hans. Men hvilkens var då felet? Troligen rådgifvarnes och hofomgifningens. Med all visshet icke oppositionens. Härvid är det icke längre möjligt att återbålla förtrytelsen och att väga uttrycken. Hvilken var den antydda politiska skolan? Angif dess medlemmar, nämn dem vid namn, eller emottåg tillbakastöten af det föraktliga tillmälet! Den ofvananförda tankeställningen är gemen; den är nedrig, den är oförskämd, den är omoralisk, såsom en utan bevisning frams älld angifvelse af brottslig syftning, RR RER — RR stor svaghet för att äta godt; Careme och Brillat Savarin voro hans bhjeltar, deremot hade han ej minata begär efter andra sesaker FR I Fe UAAntinn var tarflirmvara