allena för hvilken och hvarest årets inbesparingar voro placerade. En enda gång yttrade: onkel Jean sin förvåning i något lifliga ordalag, men Adelaide hade på förhand försett sig med rättfördigande svar; hon talade vidt och bredt om de stegrade matpriserna och onkel Jeans goda appetit samt tilltagande smak för ett läckert bord. Men det omärk-: liga måleende, som detta rättfärdigande framkallade, mottogs af den ömma Adelaide med en så storartad vrede, att den lät onkel Jean ana en hel framtid af åska och oväder, hvarföre han genast böjde silt hufvud och stillatigande afhörde den äktenskapliga gkrapan; jag tror nästan att han dref sin kärlek till fred så långt att ödmjukt begära förlåtelse för den orättvisa misstanka ban vågat hysa. Ifrån detta ögonblick blef Adelzile enväldig herrskarinna i huset, men hon glömde aldrig att förse sin mans bord med de utsöktaste rätter, ty hon kände alltförväl denna hans svaghet och visste att den elject så beskedlige onkel Jean ej skulle tillåta den minsta reform häruti. Dock kröntes ej Adelaides seger af de ly-. sande resultat hon hoppats, ty en förändring inträffade i onkel Jeans inkomster, hvilken förminskade till mer än en tredjedel alla möjliga besparingar. Onkel Jean fortfor likväl att sköta sina affärer med samma ifver och möda som förr, så att till och med Socrates hustru skulle hafva skämts att uttala den ringaste förvåning eller förebråelse. Tvungen att skylla på tidernas dålighet, fann Adelaide, af fruktan att göra gin man modlös, nya krafter att dölja sitt dåliga lynne så väl, att onkel Jean, hvilken nu förde ett lugnt och lyckligt lif, högt lofordade sig att hafva öfverlemnat sin myndighet åt en så god och förnuftig bustru. Jag har redan sagt att onkel Jean hade en