cz gande till den fullständighet, som erfordras för utsigterna till ett möjligt försvar. Han öfverfölls derföre ifrån ministeriella sidan nära nog som en riksförrädare. Hans åsigt vann lintet afseende; och han vågar likväl i detta ögonblick fråga, huru med våra krigsförnö-( denheter nu skulle sett ut, om hans plan vunnit något gehör, och om svenska folkets representanter vid sådant förhållande skulle ansett sig befogade aflägga en underI dånig tacksägelse för neutraliteten, då dess jarffiende var hotad med uppgörelsen af räI kenskap för gamla oförrätter? OC. H. A:dhar under sin riksdagsmannabana alltid ansett det vara hårdt, obilligt och orättvist, utt sedan jordbruket icke mera är det enda inkomstgivande yrke, såsom det i det närmaste var vid indelningsverkets upprättande, det likaväl fortfarande måste draga den största tyngden af försveret. Han yrkade således länge passevolancens fördelning på hela den skattdragande allmänheten; och efter många och skarpa strider med den ministeriella sidan, segrade han äntligen. OC. P. A:d yttrade sig emot utgången af skeppshandeln; och då den aflidne konung Carl Johan vid ett tillfäle förebrådde honom det, tog han sig friheten svara: att han ingalunda haft något att anmärka emot sjelfva tanken, att genom försäljviog af odugliga skepp anskaffa medel till bättre; men att det varit emot det skanda!ösa sättet att utföra denna affär, som ban yttrat sig ogillande; och hvarvid monarken svarsde: Ni vos valets, ni mes valets, ne sen seraient plus mal acquiltes, que ces M:rs ne Vont fait., Man kunde härvid icke snnat genmäla än att H. M:t täcktes uti sitt eget yttrande finna att man icke haft så synnerligen orätt då man. klandrat utgången af denna olyckliga statshandling. C. H. A:d åstadkom äfven mycken ovilja bland de ministerielle, då hah vid något tillfälle, såsom en besparing för statsverket, yrkade minskning uti anslaget för ministerstaten, ehuru han då icke insåg möjligheten att, under de förlidet år förevarande stora politiska förvecklingarne, vår i S:t Petersburg ackrediterade minister skulle roa sig med resor till Italien och Paris. Utan att på minsta vis vilja jäfva Svenska Tidningens yttrande, att den så kallade oppositionen under konung Carl Johans tid omfattade få och ringare förmågor, så måste man derirån likväl helt naturligt komma till den slutsats, att de ministeriella förmågorna icke måtte varit så oj:-mförligt mycket större, som Svenska Tidningens förmenar; och om så varit borde klandret i alla fall med mera skäl drabba de större förmågorna än de mindre; ty att styrelsen icke särdeles vårdade sig om Stats-Tidningen, är ett så löjligt anförande, att det måste för Svenska Tidningens räkning röra de minst för löje fallna skrattmuskler; och lyckligt för Svenska Tidningen om den i längden kan påräkna det omsorgsfullare ministeriella omhuldandet, som sätter Sv. Tidningen i tillfälle att lemna styrelsen det stöd, som Carl Johans råd försummade att söka hos deras Statstidning. Försvaret för egna åtgärder är ett obehagligt företag, isynnerhet när det vid omilde mans bedömande kan tydas såsom ett bemödande att för sig sjelf uppgöra en förtjenstförteckning; men då försvaret kräfver det såsom motbevisning, så tvingas man att öfvervinna motbjudelsen. Svenska Tidningen uppmanas emellertid att uppgifva, när och vid hvilket tillfälle C. H. A:d på riddarhuset utfarit uti personliga utfall emot styrelsepersonalen, utan att sak varit föremålet. Man torde kunna tillåta sig det förmätna yttrandet, att Svenska Tidningen icke så noga tagit vara på sakernas gång, då hon yttrar, att landets praktiska frågor under den klandrade riksdagstiden lågo nere.n Man vågar tvärtom tro, att allt hvad som nu möjligen kunnat uträttas genom föregående tavkevexlingar eller strider vsrit förberedt; och sådana äro också de större samhällsangelägenheternas vanliga och naturliga gång. Svenska Tidningen yttrar, att det var Schwerins och Anckarsvärds stora tel, att hafva öppnat en väg, som man öfvertygande inser hafva medfört så ringa båtnad för vårt samhällssk:ek: att det var deras fel, att de förstörde sin egen obestridliga (välförståendes ringare) förmåga uti en gagnlös fejd m. m.n De hade visserhgen i Svenska Tidningens och i många dess själsfränders äsigt gjortl. oändligt mycket bättre om de tegat; om de aldrig yttrat något i afseende å de missförhållanden de ansågo vara för handen; om de aldrig väckt några motioner; om de aldrig bestridt några kungliga propositioner; men — hade de då uppfyllt sin pbgt att såsom folkombud yttra sin öfvertygelse i afseende å de allmänna ärendernas gång? Svenska Tidningen yttrar tämligen oförtäckt: atlt hr von Hartmansdorff med sin utomordentliga arbetsförmåga skulle kunnat uträtta mycket mera, om hans t:d på riddarhuset icke förnötts med att ådagalägga tomrummet i de ihåliga oppositionstalen. Det vill synas af Svenska Tidningen att hr von Hartmansdorff, obehbindrad af all opposition, skulle lyckats att efter sin modell,(4 reformera Sverge. Detta är väl möjligt, dålt 4 4 det föga låter sig göra att säga hvad somj: är omöjligt; men månne den tänkande delen af svenska folket delar Svenska Tidningens rss — RSKR allena för hvilken och hvarest årets inbespas ringar voro placerade. En enda gång yttrade) onkel Jean sin förvåning i något lifliga ordalag, men Adelaide hade på förhand försett