. Det är icke ett romanäfventyr som jag ämnar berätta er, sade en af mina vänner, det är min egen historia, och jag vill berätta er den i dess hela enkelhet. Min onkel, som i familjen allmänt kallades för onkel Jean, var vid den tidpunkt då min berättelse begynnes en femtio ärs mas med blomstrande hy, stor mage och tredubbel isterhaka, bakom hvilken en kort och tjock hals försvann; hans drag uttryckte mycken välvilja men föga kraft. Också var onkel Jean ingen stridskämpe; den sämsta fred, brukade han söga, är bättre än det bästa krig. En ling efter en hustru, ika uppriktigt som rättvist saknad, och far till en skön och älskvärd dotter, bade han gift om sig 1 hopp att det nya äktenskapet skulle bli en Jljuf fortsättning på det förras behag. Hans uträkning hade till en del slagit felt; ej att hans nya hustra Adelaide, någonsin felade i uppmärksamhet och omsorger mot honom sjelt, men hon satte så stor öfverdrift duri alt motivet dertill ej länge förblef en hemlighet 1 r den ganska klarseende onkel Jean. Adelaide hade endast en passion i sitt hjerta, kärleken till penningar, och onkel Jean, hvilken gjorde stora affärer som vinmäklare, förtjenade tillräckligt för att kunna tillfredsställa denna Adelaides passion, såvida girigheten någonsin kan blifva tillfredsstölld. Men husbållets besparingar, förvandlade i statspapper eller egendomar, khunde endast tillfalla Tberese, onkel Jeans dotter och naturliga arftagerska. Adelaides hela politik bade derföre till syfte kassanyckelns försvinnande sgamt ensamt förvaltande af hushållets alla utgifter. — Följaktligen inga gjorda ekonomier i slutet af hvarje år, eller för att tala tydligare, Adelaide visste