Aftonbladet – 16 december 1854, sida 2

från föregående aftonen och var ingalunda säker på att ej hafva varit en lekboll för en vision, som blifvit framkallad af hennes förskräck Ise. Theodor var utom sig af smärta och hade icke velat lemna vännens lik; jag fruktade att störa hans sorg. En obestämd instinkt, snarare än nyfikenhet, förde mig till den allgen, som slutade vid fönstergallret till denna bröllopskammare, som så sorgligt blifvit förvandlad till ettlikrum och som nu var tom, emedan liket blifvit utstäldt i en rymligare sal. Det torra gräset i allen var nedtrampadt, men det bibehöll intet bestämdt tecken. Emellertid var det möjligt att vid noggrann observation helt nära under fönstret se fyra spår efter fötter, två stora och två små, nog tydligt markerade. Detta var något som väl kunde gifva anledning till och rättfärdiga vissa förmodanden. Men alltid återstod gallret, detta ogenomträngliga galler. Jag undersökte det mycket noga. Det var fästadt i vertikal riktning i fönkterposten, som var af sten, och på det att man icke skulle kunna upprycka jernstängerna, voro de på midten förbundna genom två breda och starka tvärstänger. Några spår af sand och kalk samt en nog betydlig spricka istenen drogo min uppmärksamhet till en gallerstång, som vid första påseendet icke visade något misstänkt. Jag tog i den med kraft, och till min stora öfverraskning fick jag hela nedre delen lös. Gallerstången var afsågad med en ytterlig skicklighet just på det ställe, der den passade emellan tvärbanden. Skåran var något litet sluttande, så att man med lätthet kunde jemka de båda ändarne. Jag gjorde genast flera försök, och när gallerstången var satt på sin plats, syntes icke ringaste förändring på detta galler, genom hvilket — jag var nu säker derom — en mördare likväl inkrupit.