Aftonbladet – 16 december 1854, sida 1

såsom de antika gråterskorna. Vi nalkadeg med ångest. Grefvens stela och kalla kropp gaf icke mera något tecken till lif. Hans drag som voro rysligt förvridna buro tecken till en förfärlig kamp emot döden. En blodig fragga hade flutit öfver hans läppar och ur hans närborrar. Hans ögon hade nästan skjutit ut ur sina hålor. Theodor kastade sig öfver vännens lik och slöt det med förtviffån i sina armar, liksom om han velat uppväcka honom genom sina omfåmningar. Förgäfves! Doktorn begagnade ett ögonblick, då den unga grefvinnan fallit i en stilla domning och kom fram till oss. Jag tog honom at. sides och frågade hono om detaljerna af denna oförklarliga och plötsliga katastrof, Ack, min herre, svarade han, hvilken natt! hvilken förfärlig och öfverraskande olycka! Jag lemnade er vid ert nöje och begagnade mig af min egenskap af gift man för att med min hustru taga min tillflykt till en lien kammare här bredvid. Vid sådana tillfällen som detta söker man finna sig så godt man kan. Mellan tolf och ett, närmare klockan ett, hörde jag i detta rum ett buller, som jag icke kunde förklara; straxt derefter rop, och jag igenkände Sofias röst. Jag dröjde icke längre; jag skyndade till dörre: : dessa fruntimmer inkommo genom en annan dörr och öppnade för mig, ropande på hjelp. Olyckligtvis kunde jag icke göra något, åt minstone icke för den unge grefven. Han låg utsträckt på mattan, sådan ni nyss såg honom, Jsg lade min hand på hans hjerta; det hade upphört att slå. Stackars gosse! ban var så ung, och jag hade sett honom så munter ännu denna morgon. Men hvad har då tilldragit sig i detta rum? Har icke grefvinnan kunnat säga er något?, O! gålenskaper. Hon har blifvit s an