Aftonbladet – 16 december 1854, sida 1

Man ser då nu spöken vid middagstid., pHvad angår spöket, skyndade jag att svara, så kan jag försäkra er att det är ett spöke helt och hållet af kött och blod. Jag har sett denna qvinna nog nära, ... Ah! ni har då sett denna sköna och förförliga Marioula? Ni har sett henne? upprepade han. Och efter ett ögonblicks tystnad tillade han med en dyster energi: Marioula, lefvande eller ande, qvinna eller djefvul, du har icke kommit förgafves. Du vill ha ditt rof, du skall hafva det. Jag har min hand i ödets jernhand; den för mig bort. Men Sofia! — må jorden nu uppsluka mig, om hon vill!s Man slutade bröllopsmåltiden, bruden med alla damerna lemnade bordet; det var det ögonblick man väntade för att inbära tobakspipor och kort. Konstantin, som vid hvarje annat tillfälle icke skulle sagt nej till spelet, hade begagnat förvirringen för att aflägsna sig. Vi kunde väl knappast tänka på att sofva eller åtminstone på att gå till sängs. Alla. lediga rum voro intagna af damerna, gubbarne och de gifta männen. Det återstod för oss, ungefär tjugo unga karlar som ännu voro qvar, blott salongen, i hvilken vi befunno oss, och tre soffor. Theodor, som hade. förlorat en del af sin kallblodighet genom de; många skålarne, uitryckte den allmänna tanken, då han sade: Se här kort, pipor, te och romm, det är mer än som behöfs för att gladt kunna till-! bringa natten. Låtom oss af nödvändigheten göra en dygd, och i morgon i gryningen skola vi storma rummen och tvinga de gofvande att afstå sin plats åt oss. I detta ögonblick slog klockan tolf i salongen, och den hemska timman gick förbi utan att störa oss. Jag var engagerad vid ett parti piket med