Aftonbladet – 16 december 1854, sida 1

derna, en qvinna, hvilkens drägt jag högst ofullkomligt kunde se. Hon gjorde ingen rörelse, antingen det nu var derföre att hon icke observerade mig, eller derföre att hon icke brydde sig om min närvaro. Gevären började smälla, och sorlet bland landtfolket tillvexte, ett tecken att ceremonien var slutad, och att brudskaran lemnade kyrkan. Nu reste sig qvinnan i ljungen och öppnade den slöja som betäckte hennes ansigte. Det var den unga zigenerskan från stranden vid Pruth. Hon höll sig upprätt, med ögonen fästade på tåget som passerade nedanför oss på andra sidan om den uttorkade ån. Constantin och Sofia voro i spetsen, lysande af glädje och skönhet. Om ett par ögon skarpt fästas på en, så utöfva de ett slags magnetisk inflytelse och tilldraga sig oemotståndligen ens blickar. Det hände åtminstone här. Grefven tycktes icke ha bort se på någon annan än Sofia, och likväl vände han sina ögon åt vår sida. Han mötte zigenerskans blick, Det var ett elektriskt slag. Jag var icke nog nära grefven för att observera den verkan som det förorsakade på hans ansigte; men intrycket måste ha varit ganska starkt,. ty han vacklade, och hans vänner trängdes rundt omkring för att stödja bonom. Då jag såg efter zigenerskan, hade honredan försvunnit. Alt detta bade skett med ljusstrålens hastighet. Tåget, som ett ögonblick stannat, satte sig åter i rörelse, och jag upphann det vid slottets port. Hvar var ni Jå under ceremonien ? frågade Theodor; vhar ni sett brudgummen? Han fat icke kunnat bära sin sällhet. Sofia är också skön som paradisets englar. Lyckligtvis: dödar icke sällheten; men vår vän blef en minut bländad af den och var nära att falla i vanmakt.n